Planerad flytt till Brönet

Det blir en flytt med Ares igen, av flera olika skäl. Det blir Brönet där Galishimo stod i åtta år. Jag har inte mått så bra över det. Jag hatar att separera Ares från en flock som han trivs så bra med. Jag känner mig lite vilsen utan allt stöd jag fått från Sara. Jag kommer att sakna ponnyhingsten Kaktus som jag hjälpt till med, det är en otroligt fin och spännande liten hingst. 

Det känns också jobbigt att återvända till en plats med så många minnen med Galishimo. Jag har ju haft ett tufft år och har inte velat förändra så mycket nu. Jag har känt mig lite låg. 

Men långsiktigt kan det bli bättre, och det är ju det som jag behöver fokusera på. 

Det finns bättre körvägar som inte trafikeras. Jag har redan bett Madelene att hjälpa mig köra in Ares. Det är tre kilometer från mitt hem till skillnad från det andra stallet som är 14 km från mitt hem. Och det blir också mindre jobb för mig eftersom mat, vatten och underhåll i hagen ingår i hyran. Som jag skrev senast så har jag fått lite tuffare uppgifter på jobbet och då måste jag anpassa min fritid efter det också. För jobbet går ju alltid först.

Jag har försökt lösa det med att utföra många besök till Brönet, och ta in lite i taget. Säga hej till många bekanta ansikten. Prata med stallägarna lite, de tycker att det är jättekul att jag kommer tillbaka. Jag har tittat på de nya hästarna och bekantat mig lite försiktigt med nya stallmedlemmar. Mamma har följt med vid ett besök och det var även jobbigt för henne. Det är så mycket 'Galishimo' över hela stallet. Nästan som om han vore kvar på något vis. Galishimo ligger till och med begravd i skogen inte så långt från hagarna. Det var ju här han hörde hemma. 

Stallet är så stort och indelat i tre sektioner med väggar emellan. Den östra sidan, den västra sidan, och den södra sidan. Jag stod alltid på den västra sidan och en vän frågade om jag ville byta sektion och ställa Ares på någon ny sida. Men jag valde den västra sidan där jag stått förut. Jag tog ett ledigt stallskåp alldeles bredvid Galishimos gamla skåp. 

Det känns tryggt att ha kvar några gamla vänner från den sidan. Särskilt Marie och Katarina. Jag har saknat dem. Jag vet att jag kan vara mig själv med dem, och att de finns där, om jag behöver prata om Galishimo. De tyckte ju också om Galishimo. 

Jag köpte en liten plakett i guld med Ares namn på, och Ebba hjälpte mig skruva fast den på stalldörren, och hängde upp hans finaste grimma på skåpet redan nu. 

Samtidigt känns det bra att visa upp Ares.

Ares är så mycket enklare att hantera. Jag slappnar av mycket mer med honom. Det är till och med lite roligare att ha häst nu. Jag behöver inte vara vaksam längre. Jag behöver inte sura på att andra har hundar lösa eller oroa mig över fladder, bilar eller traktorer. Ares är inte särskilt känslig eller reaktiv. Bara mjuk och glad. Han älskar att vara duktig, och vill vara med överallt. Han älskar att lyda och han är otroligt bra på att koncentrera sig. Blir han osäker så stannar han bara av. 

Jag vet att många är med mig, och kommer att dela glädjen med mig på Brönet. Många kommer att tycka att jag verkligen förtjänar min nya ponny. 

Nu återstår det bara att få resultaten från odlingen av stora blodmasken, och avmaska honom om det behövs. Jag lämnade in proverna i postlådan för 11 dagar sedan men det tar sin lilla tid. Men sedan blir det en förändring. Som jag hoppas blir bra för oss alla. 

.