En annan slags dröm om Galishimo

Jag vaknade idag med en liten sorglig känsla i magen. Drömmar fortsätter processa tankar och känslor när man varit med om något man upplevt jobbigt och det har blivit så tydligt sedan jag förlorade Galishimo. Det har gått tio månader nu men det är fortfarande jobbigt. 

Jag drömde att jag skulle hälsa på Galishimo. Jag drömde att han inte alls var död, utan att han hamnat hos en snäll kvinna som bjudit på jättegod mat, och sagt att jag var välkommen att hälsa på precis när jag ville, och att jag inte ens behövde säga till före. 

Jag drömde att det var precis en sån här vårkväll som vi har just nu i Västerbotten. Vindstilla vackra kvällar då det precis börjat bli lite grönt på toppen av träden. Människor klär sig för varmt och knyter jackorna runt midjan, eller har inga jackor alls. Det är en slags glad uppslupen stämning. Att man kan vara utomhus igen. 

Jag drömde att jag körde efter en grusväg för att hälsa på Galishimo och hans nya ägare i hans nya liv, och när jag kör upp på stallplanen, så är det massor av ungdomar där, och precis den där känslan jag beskrev. En slags lättnad att det är vår och folk är glada. Ingen är stressad och det ligger liksom bara ett lager av vårglädje i luften. 
"Har den nya ägaren släktträff eller är det en skolklass, eller?" tänkte jag lite förvirrat när jag stängt av motorn och tittade på ungdomarna och hörde alla ljusa, glada, röster. Allt liv. Galishimo såg jag inte till men jag var säker på att han var i en trähage i skogen, bakom stallet. Jag var säker på att han mådde bra. 

"Nä, det passar inte att hälsa på honom idag." tänkte jag. 
"Det är för många okända människor jag inte känner, och det kommer fler tillfällen." tänkte jag. 

Jag drömde att jag startade bilen och backade ut från uppfarten. Jag tittade i trähagen där snön precis tinat upp och med lite insprängda solstrålar, men den skymdes lite av stallet, så jag såg honom inte. Jag tänkte
"Han har det nog bra, det är nog många ungdomar som klappar honom nu." 

Och så åkte jag. 

Sedan vaknade jag och hela bröstet vred om sig som en diskbänkstrasa och jag insåg att detta var en dröm om att släppa taget.

Jag var inte längre ett förtvivlat skrikande barn som skrek efter min häst, som jag drömt förut. Jag har varit ett barn så många gånger när jag sökt honom i drömmarna. Liten och hjälplös och driven av impulser och känslor. 

Jag drömde att jag var vuxen, 

att jag körde min bil, 

jag tänkte att Galishimo är på en annan plats nu, 

och jag valde att inte leta upp honom.