Att vänja in Ares vid bett

Jag provade bett på Ares precis innan vi bytte stall. Jag tog ett oledat bett i metall och jag stoppade in det utan större problem i hans mun och lät honom stå med det några minuter i förra stallet. Ares blev lite konfunderad. Han verkade tycka att något gått fel. Dagen efter ville han inte alls ha något bett i munnen. Han gjorde stora ansträngningar för att slippa. 

Och ska man bråka med en liten tvååring som man knappt känner? Nej det ska man väl inte. Jag gjorde det inte till en maktkamp och tänkte att jag behöver backa och fundera om hur bettet kan bli en bättre upplevelse. Tyvärr minns jag inte riktigt hur jag gjorde med Galishimo, förutom att jag minns att han fick ett apple mouth-bett när han var liten. Jag minns också att Rolf gav mig några tips för hur upplevelsen med bett kan bli lite bättre för hästar i början. 

Så.. jag åkte till Hööks, som faktiskt precis kommit till stan, och köpte ett apple mouth för 399 kronor. "Särskilt bra för unghästar" stod det och jag hoppades att det stämde. 

Sedan så letade jag fram den gamla elektriska bettvärmaren jag fått i julklapp för några år sedan, från förrådet, och jo, den fungerar fortfarande! Nu ska han få varm plast i munnen i stället för kall metall!

Och så då pricken över i:et. Lite strösocker, som Rolf tipsade mig om i höstas om hästarna är obekväma med bett i början. 

Så nu fick alltså Ares ett varmt, sött, plastbett i munnen. Och helt plötsligt hade han nästan tränsat sig själv. Så snabbt och enkelt gick det. Inget bråk. Han hade dock svårt att förstå att han kunde stänga munnen när han hade bett på sig. Jag tog honom på en liten kortare promenad på ridbanan för att ge honom lite annat att tänka på. Han lyssnade på mig och tittade sig omkring, och verkade inte helt uppslukad av att ha ett bett i munnen. Men visst tyckte han det var konstigt. 

Jag tyckte nästan lite synd om honom, stackars liten. Nu börjar vuxenlivet. 

Några gånger till, och det är inte lika obekvämt med ett bett i munnen...