Trafikträning med unghäst

 Jag och Ares trafiktränade igår. Jag gillar inte att trafikträna.

Galishimo blev ju aldrig riktigt trafiksäker, det bästa var att kliva av och leda honom om det kom trafik. Han kunde vara helt avspänd men det räckte med att en bil körde lite snabbare än vad de brukar, att en bil hade släp, eller om det regnat så det kom ett "fräsande vattenljud", eller om vindrutetorkarna var igång, så började han sprattla, och inte sällan fick han blodiga ben av att han sparkade sig själv i sprattlet. Om man mötte bilar ute efter grusvägar så kände man hur han liksom vibrerade i hela kroppen när de passerade, hur han samlade på sig adrenalin. Jag tror ibland att folk kan tro att jag ville ha en annan häst, men det ville jag ju självklart inte. Han var ju min, och jag ville göra allt för att ge honom trygghet, motion och goda upplevelser. Jag försökte göra en så fin balansgång som möjligt mellan att ta hänsyn till hans behov men samtidigt inte låta bli att utmana honom, lagom mycket.  

Men självklart skämtade jag om att jag skulle vilja komplettera honom med en lite tryggare häst, och jag letade ganska målmedvetet efter en tryggare häst när Galishimo gick bort. Men som sagt, Galishimo ångrar jag aldrig. Och gudarna ska veta att han kunde tungkyssas. 

Med dessa elva års trafikupplevelser i bakhuvudet ska jag alltså förmedla något slags lugn när Ares ska börja utsättas för trafik. Det kändes inte helt säkert. Jag fick med mig en 17-årig häst som redan bevisat sin trygghet och stabilitet i trafiken. Det låter som ett bra alternativ för Ares att snegla på, om hans egen overalltomte börjar bli spänd. Vi började gå, båda avsuttna med hästarna i grimma och grimskaft, och jag tittade ängsligt över axeln när bilarna kom. Kör de inte för fort? Kan de inte bromsa ned? Ska Ares verkligen börja tränas redan nu? Jag hade lite ont i magen. 

Tur att den äldre hästen var med. 

Ett tag. 

Det var tur att den äldre hästen var med ett tag. 

För djur är ju djur, och vinter är ju vinter, och plötsligt, när vi gått i ungefär 20 minuter, och ska vända, så dundrar det till, och den enorma 17-åriga hästen drabbas av glädjefnatt. Plötsligt gör den skolor ovan mark. Det är ju hemväg också! Vad kul! 

Det brakar till igen. Hovar flyger åt alla håll. Jag bara väntar på att ägaren ska flyga efter honom som en vante. Han stegrar och bockar. Men ägaren har kontroll. Om än hon får kämpa. 

Ares tittar förvånat på dem. Det kommer bussar  också, en joggare och en kvinna med schäfer, och det känns otäckt trots att vi går ett par meter från huvudvägen. Jag blir orolig, jag vet inte vad jag ska göra. Inte Ares heller. Vi glor på varandra och vi tittar på snölokorna som flyger efter den trygga hästens hovar när den entusiastiskt lättar från marken och sparkar i luften. 
"Eh. förväntas jag göra likadant?" frågar Ares mig. 
"Nej... tack. Nej tack. Gå gärna fint." sade jag nervöst och började gräva i fickorna efter hästgodis till honom. 

"Här... här får du för gott uppförande..." säger jag nervöst och stoppar hans mun full med godis. 

"Trevligt!" sade Ares och såg lite nöjd ut. 

Den stora hästen taktar hemåt med huvudet högt och lyft svans, och ägaren pratar strängt med honom om att han måste uppföra sig. Då och då poppar han som ett gigantiskt popkorn. Jag och Ares smyger efter med sänkta huvuden och lite godispauser. Vid trafiken. Inte en enda gång busar han upp sig. Bilarna var inte heller så konstiga. Bilar har han ju sett förut. Inget konstigt med dem, tyckte han. 

Och då känner jag en enorm lättnad. Denna kloka, fina nallebjörn. Denna underbara lydiga lilla unghäst. Vad trevligt vi kommer att få tillsammans. Vad han kommer att göra mig glad. 

.