Tack 2022

Ja, vilket år det varit! Vad mycket lidande jag känt! Både i relationer och med min hobby och min fysiska hälsa. Men livet är ju förändring och ingen har lovat mig ett liv fritt från lidande. 

Det är ändå lite av en lite djupare, andligare upplevelse att känna sitt eget lidande. Det finns något trösterikt att känna i varje fiber, ända ut i fingertopparna, hur både själen och kroppen jobbar för läkning och begriplighet. Jag har alltid känt att jag på något vis får bättre kontakt med mig själv när jag lider. Jag måste avbryta allt som händer omkring mig och lyssna inåt. Sorg och lidande är så oerhört primitivt och kraftfullt att den skiter fullständigt i att jag lever i ett modernt och tryggt samhälle och ofta har en tid att passa. 

Som när jag i somras, bara skulle göra ett litet ärende på min lunchrast mellan mina möten. Jag skulle pipa iväg på lunchrasten och köpa smörjmedel till Galishimos utrustning och jag letade olja på Biltema. När jag handlat min olja frös jag plötsligt fast av sorg i bilen, och fastnade på parkeringen utanför Biltema. Sorgen välde upp med okuvad kraft och jag fulgrät en timme, för att jag inte kunde förstå att Galishimo var borta. Att jag smörjde hans saker, allt som tillhörde honom, med hans lukt på, men aldrig skulle få träffa honom igen. 

Och sedan fick jag förklara för chefens chef varför jag var sen på det viktiga mötet efter lunchen. Varför min lunchrast dragit ut på tiden. Sorgen skiter i möten. Och min skamfyllda ursäkt och förklaring godtogs omedelbart med överraskande stor ödmjukhet. Jag hade förlorat någon som var viktig för mig. Och då kan man fastna utanför Biltema. Det händer många. Inte just utanför Biltema då, men lite varstans där man inte väntat sig. Just Biltemas parkering är förmodligen ingen magisk portral till andevärlden då man får en påtaglig kontakt med sina inre förluster. Fast man vet ju aldrig...  

Så jag tackar ändå 2022. För att jag fick vara med när Galishimo fyllde 13 år och för att jag fick ha honom i 11 år. Jag tackar för lidandet, som ändå bara är en obekvämare och mer krävande form av kärlek. Jag tackar för att jag fick diagnosen anemi som är en väldigt vanlig åkomma och lätt att bli frisk från, med lite tålamod. Jag tackar för de människor som kommit in i mitt liv och de som gått. Jag lärde mig att prestera sämre på jobbet och inte vara perfekt. Jag klippte banden mellan mitt människovärde och min prestation. 

Men mest tackar jag för Ares! Min mjukhårda lilla persika som faktiskt var finare än vad jag vågade drömma om. Den lilla gulbruna ponnyn jag blev förälskad i. Både trygg i sig själv och människokär. Så kul att få kliva in i 2023 tillsammans med just honom!