En liten hagrymning... till...

 "Avskedsdrömmar kan vara bra." sade mamma efter att hon läst min blogg och fortsatte:
"Drömmer du om avsked så är det vad du behöver processa. Men många kan uppleva att känslorna lugnar ned sig lite efter att de haft en avskedsdröm."

Jag hoppas hon har rätt. Att detta var min avskedsdröm, och att sorgen lugnar ned sig. Jag skulle vilja kliva in i det nya året med lite mer energi och ha lagt lidandet bakom mig. Men det är ju inte jag som bestämmer när jag sörjt klart. Det är kroppen som bestämmer det. Instinkterna. Drömmarna. 

Jag insåg ju att jag alltid haft lite svårt att hantera när djur dör. Min första hund var en siberian husky som hette Mitzy. Jag hade henne under tonåren, och hennes död tog jag också riktigt hårt. Jag vägrade prata om henne men det tog ett par år att landa i det. Jag hade en låt som jag lyssnade på efter att hon dog, och även i tidiga 20-åren undvek jag den låten. Om den spelades i en matvaruaffär ställde jag ifrån mig korgen och gick genast ut. 

När Galishimo dog så stängde jag av radion och lyssnade inte på musik i flera veckor, för jag ville inte ha någon låt kopplad till honom från när jag mådde som sämst. Jag vill inte börja gå ut ur matvarubutiker igen när fel låt spelas. Ändå skulle jag vilja säga att den rätt så sköna låten Thunder av Imagine Dragons är en Galishimo-låt, för mig. Hade han en röst hade den varit ljus och lite som i refrängen. Låten hittar ni HÄR.  men den är inte obekväm att höra. Den gör mig lite glad. 

Den här livs levande herren jag har, han har rymt två gånger från hagen nu. Han passar på när strömmen är avslagen och om man plockat ut någon kompis så han känner sig ensam. 

Så kommer man bara ihåg att ha strömmen påslagen, så verkar han inte plöja genom stängslet som en isbrytare. Jag är inte särskilt oroad när han sticker. Han springer till sina hästkompisar som är i hagen bredvid och snackar med dem. Han skulle förmodligen aldrig lämna gården om han inte blev rädd, eller om inte någon osedvanligt klumpig person skulle börja jaga honom.

Men jag jagar inte. Jag har varit i stallet båda gångerna han rymt. 

Jag gå lugnt och ställer mig i närheten bredvid honom och frågar vad han tittar på. Då kommer han ofta närmare. Han kan få lite godis. Vi står där och spanar tillsammans en stund, han kan vandra oroligt ifrån mig, men sedan kommer han tillbaka. Jag slänger inte grimma eller grimskaft runt huvudet på honom direkt. Vi pratar lite först. Jag säger att allt är bra. Han får lite godis. Lite klapp. Vi har inte bråttom. 

"Nämen vad säger du? Ska vi gå hem? Jag har grimman här." säger jag till slut , och trär på honom den. Då brukar det gå bra. Det brukar han gå med på.  

Han har inte märkt att han blivit jagad eller infångad. Vi råkade bara samlas allihop utanför grannhagen och sedan gick vi tillbaka. I hans huvud, då. 

Sedan slår jag på den jävla strömmen. Och muttrar för Sara att allt var mitt fel för jag slog bort snö från linorna och plumsade i snön efter hela hagen till ingen nytta, för slår man inte på strömmen igen så har man ändå sina rymmare... 

och så får vi förstås knyta ihop nya linor vid porten.