Tredje gången med bett

 

Den tredje gången Ares fick på sig tränset så hade polletten trillat ned. Denna gång förstod han att han kunde stänga munnen och plötsligt såg det ut som han haft träns på sig hela livet. Det var lite obligatoriskt knussel vid tränsningen, precis som det ska vara i början med unghästar, men jag fortsätter värma bettet och doppa det i strösocker och hoppas att knusslet avtar lite. Nu när han var bekväm med att stänga munnen så tog det däremot en liten stund för honom att släppa bettet, när jag tränsade av honom. Det är inte lätt att veta vad som förväntas jämt. 

Jag drog åt tränsets sidostycken så att bettet skulle sitta åt lite mer kring munnen, och hoppades att det skulle kännas stadigare för Ares. Det tror jag också bidrog. 

Ares hade nog till och med munnen mer stilla än Galishimo någonsin haft när han haft träns. Galishimo snuttade, tuggade och lekte med bettet konstant, som en tonåring glatt tuggat på ett tuggummi. Galishimo vinklade till och med huvudet nedåt och åt sidan, som ett diande föl, och drog ljudliga snuttningar av bettet ibland. Hans tuggningar hjälpte mig faktiskt även att läsa av i vilket stämningsläge han var, och om han tuggade väldigt frenetiskt och spänt innan en uppsittning, så kunde jag avbryta uppsittningen och promenera med honom en stund till. Tills tuggningarna avtog lite. Då var han mer redo.

Men  Ares mun är lugn och stilla. De är så olika. Jag är glad att jag får uppleva båda hästtyperna, för jag blir verkligen ödmjuk inför hur olika de är. Man kan göra samma sak med två olika hästar och få väldigt olika utfall. Skönt att uppfödaren fortsätter avla med samma hingst och sto, så det kommer fler fina unghästar för hobbybruk. Jag tror världen behöver lite mer mjuka hobbyhästar. 

Här kommer en liten film på hur fint han accepterar bettet, för tredje gången, och att det blev lite funderingar på hur han skulle släppa det, efteråt.