Glad efter träning


Så testade jag gymet igen då, efter ett väldigt långt uppehåll. Jag brukar känna mig för trött för att träna. På lördagarna får jag ju dessutom lite sovmorgon och stressar inte iväg till jobbet, och i det lilla utrymmet av stillhet och lugn kommer ofta tårarna efter Galishimo. Det var så orättvist. Han förtjänade att stanna kvar hos oss alla. Jag behövde honom. Jag njöt av honom och alla framsteg vi gjort. Jag satte hela tiden små, små, mål som jag längtade att uppfylla. 




Jag såg förresten gamla vinterfilmer igår kväll, där jag red med hjälmkamera. Jag satt här hemma framför datorn och lyssnade på mig själv när jag satt på ryggen på Galishimo och pratade med Anna då vi red. Med kameran påslagen.
"Igår galopperade jag 2,7 kilometer, idag vill jag få det till 3 kilometer!" 

Det var ju inte så att Galishimo saknade kondition utan jag som saknade tålamod att stå ut i den vingliga galoppen med alla minikast och små fnatt. 

Innan vintern var slut förra året så blev det fem kilometers galopp. Fem relativt stadiga kilometer. För att vara Galishimo. 

Alla våra små mål. 

Hur som helst kom det inga tårar i morse, 

och jag kände en enorm lättnad över att det inte föll över mig. Sorg är ju energikrävande och man blir lite passiv några timmar efteråt. Jag lade mina nya morgontimmar till att gå till gymet i stället, och det kändes faktiskt bra. Jag kände mig stark. Jag joggade först 20 minuter i mycket försiktigt tempo, och styrketränade sedan. Jag funderade på att lägga på mer vikter än vad jag brukar, men lät bli för ledernas skull. Man vill ju inte chocka kroppen. 

När jag körde hem bilen efter vintervägarna så kände jag mig riktigt glad. Rörelsen gjorde mig glad. Inte trött och urvriden på energi. Faktiskt glad... och sugen på att kanske plocka fram skidorna. Vore det inte skönt med en liten skidtur snart? Nu när snön äntligen är här? 

Men först måste jag till Ares.

Bett, strösocker och ridbana, blir det! 

Våra nya små mål. 



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer