Gränslandet

Jag drömde att vi var i gränslandet mellan levande och döda och alla var där. Träden var stora och glest placerade tallar. Marken var sandig och torr som hos min farmor i Sandfors, men det fanns även partier av fina ängar också. Solen stod lågt och kastade långa skuggor för gränslandstiden var snart slut. Stigarna var breda och ängarna böljande. Alla var där och alla var glada. Min mamma, min bror, min pappa, mina vänner. Alla hade varit ute med Galishimo och turats om att rida honom på en lång tur. För han blev aldrig trött. Galishimo var så glad över att vara i centrum.  Det var ju han som firades. Hans liv som min min ridhäst. Alla fick rida. 

Vid ett skogsparti fanns det stora hundburar med nöjda draghundar (vi hade draghundar när jag växte upp) och jag bad pappa (som är kvar i livet och pensionerad fotograf till yrket) att ta några sista fina bilder på mig och Galishimo. För jag visste att tiden i gränslandet snart är slut, solen håller på att gå ned, och jag ville bara rida en gång till, på min fina Galishimo med det spetsade öronen. 


Så jag satt på hans runda rygg och min westernsadel, åter igen, och fann en solig stig bredvid hundburarna med fina insprängda solstrålar och galopperade fram och tillbaka och lät pappa fotografera. Sedan fick jag bara en obeveklig omfamnande känsla av trygghet och frihet med Galishimo, galopperade ut på en närliggande äng, och så flög vi över ett stort, brett och djupt krondike. Vi flög. Tillsammans. Galishimo har aldrig någonsin, i hela sitt liv, gillat att hoppa. Men nu gjorde han det. Precis som att han ville visa att han hade modigt hoppat allt med mig om han hade kunnat. Men nu kan han det. 

Jag stannade honom förvånat och vände mig om till min familj, och sade förvånat "Såg ni?!". Pappa kom med kameran och sade att det där var ju ett fantastiskt hopp. Och jag klev av, och såg till min förtvivlan att solen nästan gått ned, och jag blev plötsligt bara åtta år. Den där åldern då logik och känslor inte behövde motiveras. Den åldern man kände det man kände, och uttryckte det. Även om det var en fest. Galishimos avskedsfest. Och jag började förtvivlat skrika till pappa, som om han borde ha haft svaret på mina frågor, samtidigt som jag hårt höll i Galishimos tyglar, så knogarna vitnade, och såg solen gå ned: 

VARFÖR MÅSTE HAN GÅ?!

VARFÖR MÅSTE HAN GÅ?! 

Så det är det jag vaknar till i sängen klockan fyra på natten.

Min egen röst när jag säger "Varför måste han gå?!" 

och hur jag håller jättehårt i en stump av täcket. 


Mamma och Galishimo, sommaren 2021

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer