Ridkurs igen!


 Hej mamma.

Eftersom du står för 50% av besöken på min blogg så tänkte jag vara extra tydlig mot dig. Till att börja med så hade jag självklart hjälm i hagen när Galishimo pussade mig. Givetvis. Jag går aldrig in i hagen utan hjälm. Vi har redigerat bort hjälmen för konstens skull. Oroa dig inte mer över det. 

 För det andra så kommer jag att referera till ett tidigare inlägg mamma, och det inlägget dyker upp automatiskt om du klickar på den texten som är blå. Hänger du med? Bra. Ring annars. Nej du stör inte. Absolut inte. Jag har inget vettigt för mig och kan absolut bli avbruten. Jag bloggar ju. Då betyder det att jag inte gör något. Är vi överens?




 Nu har jag i alla fall bestämt mig. Jag ska gå på kurs med Galishimo igen. Vi har inte gått på kurs på två år och jag har inte saknat det. Jag har mest känt mig dålig på kurserna och jag har varit för rädd, för att ta in instruktionerna bra. Men livet är ju förändring och nu känner jag mig lite tryggare. Jag har kontaktat den portugisiske tränaren (du kan klicka texten där mamma) som jag red några gånger för, förut, och jag ska känna efter om det känns bra eller inte. Det blir en bra liten tripp för mig och Galishimo också. Jag är inte van att åka iväg med honom och det är ju självklart inte Galishimo heller. Så det blir en lagom tripp. Känns det inte bra så slutar jag träna för honom och letar reda på någon annan tränare. Jag har ju all tid i världen. Och det känns inte lika jobbigt nu när Galishimo är så snäll, heller... En arab på fyra år är mycket läskigare att sitta på, än en arab på sex år...


Jag är så löjligt lättflirtad. "Ska jag komma och fotografera dig och filma dig lite?" går hem varje gång pojkvännen frågar. Och jag blir barnsligt glad varje gång. Sedan försvinner jag fullständigt i bildernas värld... 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer