En slapp trav är en bra trav

I helgen var jag och Galishimo i "gamla ridhuset". Jag har haft problem med det ridhuset i flera år. Det var bland annat i gamla ridhuset jag fick något form av sammanbrott under en kurs, då Galishimo var rädd för precis allt, allt, allt, och jag fick ge upp och kliva av och avbryta kursen. Nu när jag tänker efter har det hänt flera gånger att jag haft det kämpigt i just det ridhuset. Som i detta inlägg från 2018 eller varför inte detta inlägg från samma år.  Eller varför inte allra senaste uppgivenheten från november 2019.

Om ni inte orkar läsa så kan jag summera det genom följande textstycke från 2018:

"Jag åkte hem och grät floder. Sade till Björn att jag orkar inte mer. Jag orkar inte jobba med Galishimo så mycket längre. Jag vill gå på en kurs och jobba med andra saker. Jag vill träna på att sitta fint och ge rätt hjälper och stärka honom i dressyren. Jag vill inte vara rädd för ridhusväggar för att Galishimo blir rädd när han sprätter runt sand på dem. Vill jag ens ägna mig åt ridsport längre? På riktigt? Vill jag?"

Nu ska jag inte svartmåla min häst för en trygg ryttare kan rida på honom hyfsat obehindrat i det ridhuset, men själv har jag nästan reflexmässigt frusit fast och bara börjat vänta på att han ska "ducka och byta riktning" när man minst anar det, efter återkommande misslyckanden. Dessutom vill jag inte längre utsätta någon annan ryttare för Galishimos berömda "ducka-vända" reaktion för det är verkligen inte roligt när andra gör sig illa på min häst.

Men om vi nu spolar fram tiden till nutid så känns det väldigt mycket bättre. Jag kan utmana Galishimo genom att stanna och göra halt vid ställen där han blir orolig, och släppa ena tygeln för att klia honom på manken en stund. Det var betydligt svårare att göra förut. Jag kan galoppera nära väggen, som på bilden, där jag ställer honom  inåt och försöker få honom i en svag öppna. Ni kan faktiskt ana en annan galopperande häst bakom oss, som inte bekymrat mig eller Galishimo över huvudtaget. (Kanske för att det är hans kompis Pride, men ändå... ) Jag kunde även göra serpentinbågar vilket innebär att jag rider rakt mot väggen och svänger av när vi närmar oss den, vilket Galishimo var ganska spänd över till en början, men mycket lugnare med efter att vi gjort den några rundor. Vi tog ingen specifik träning nära hörn i helgen men jag tänkte mig inte att det hade varit särskilt svårt, det heller.

Så vi är ju på rätt spår, utan tvekan. Jag var dock inte så intresserad av att dela med så mycket bilder då Galishimo är ganska överviktig just nu och egentligen lullar på i en slapp trav med dålig bärighet, men just idag var det just slappandet som var så bra med honom, så det kändes inte som ett bra läge att korta upp och blåsa energi i honom. En slapp trav är en bra trav, när det kommer till Galishimo, jag har inte bråttom att höja ribban.


"Tänk på att det var det här du önskade dig, i flera år." sa mamma som följt med mig, när vi körde bilen hem. och fortsatte:
"Du ville ha en enkel häst att ta med dig på olika platser och att du kunde öva på din ridning. Nu är ni där."

Jag höll med. Nu börjar vi faktiskt vara där. 

Det är bara ett litet aber fortfarande. Om någon på läktaren ska miljöträna sin unghund, eller bara ha med sig den, för all del, så är kurspengarna kastade i sjön. Häftiga rörelser, oavsett vad det kommer ifrån, är fortfarande något som gör honom orolig. Så om jag åker på en westernkurs och någon pratar glatt med sin unghund flamsandes bredvid, eller en lite vildare modell av unge, då blir det bara det som jag får fokusera på att hantera. Och det kan jag ju göra gratis, utan att betala någon tränare för att säga: 

"Det är lugnt, slappna bara av och rid på.. nämen hoppsan, det var en kraftig reaktion! Se där!" 

.