Solkatterna vann inte!

Idag har vi kämpat mot helt vansinniga solkatter. Det var växlande molnighet ute, så solkatterna kom och gick precis som de ville. Mycket uppkäftigt av dem. Så snart vi laddat för att konfrontera dem så försvann de, när vi försökte göra annat så dök de plötsligt upp. Men efter lite skrik och panik och modiga solkatts-attacker från vår sida så gick det slutligen riktigt bra. Det tog ca 15-20 minuter. Detta var mycket stora framsteg motför ridpasset för några veckor sedan då det tog en timme för oss och 590 kronor att komma över en solreflex...

Sedan galopperade vi runt lite och Galishimo (NIO ÅR GAMMAL) blev rädd för något som bara han själv upplevde, men ingen annan levande varelse kunde upptäcka. Vi var inte nära väggen. Vi såg inga solreflexer, det fanns inga koner i närheten, inga ljud fanns i närheten. Bara Galishimo (NIO ÅR GAMMAL) och hans egna tankar och slutsatser. Nåja, efter ett kort resonemang med honom så kunde vi galoppera vidare.

Galishimo: "Oh no!"
Jag: "Va?"


Galishimo: "OH NOO!"
Jag: "VA?!?"

Jag har ju fått höra av en tränare att inget får Galishimo (NIO ÅR GAMMAL) att nojja så mycket som passiv ridning, jag ska helst inte ta en mental paus med honom någonstans, för då tror han att han blivit lämnad ensam och övergiven och då är det inte roligt att vara Galishimo (NIO ÅR GAMMAL) längre. Och det måste jag verkligen tänka på, och fokusera på. Aldrig, aldrig bara trava runt eller lulla med honom om han känner sig osäker. Då händer det grejer.

Det ska ställas och vridas och drivas och kortas och längas och bromsas och startas. Då sitter jag säkrare. Och Galishimo blir gladare. För han vill hålla handen, hela tiden. Han vill att vi gör allt tillsammans. "We´re in this togheter!" är Galishimos livsmotto. Med undertexten "Never leave meee!" Nio år är ju faktiskt ingen ålder på en häst.



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk
Läs mer