Solkatterna vann inte!

Idag har vi kämpat mot helt vansinniga solkatter. Det var växlande molnighet ute, så solkatterna kom och gick precis som de ville. Mycket uppkäftigt av dem. Så snart vi laddat för att konfrontera dem så försvann de, när vi försökte göra annat så dök de plötsligt upp. Men efter lite skrik och panik och modiga solkatts-attacker från vår sida så gick det slutligen riktigt bra. Det tog ca 15-20 minuter. Detta var mycket stora framsteg motför ridpasset för några veckor sedan då det tog en timme för oss och 590 kronor att komma över en solreflex...

Sedan galopperade vi runt lite och Galishimo (NIO ÅR GAMMAL) blev rädd för något som bara han själv upplevde, men ingen annan levande varelse kunde upptäcka. Vi var inte nära väggen. Vi såg inga solreflexer, det fanns inga koner i närheten, inga ljud fanns i närheten. Bara Galishimo (NIO ÅR GAMMAL) och hans egna tankar och slutsatser. Nåja, efter ett kort resonemang med honom så kunde vi galoppera vidare.

Galishimo: "Oh no!"
Jag: "Va?"


Galishimo: "OH NOO!"
Jag: "VA?!?"

Jag har ju fått höra av en tränare att inget får Galishimo (NIO ÅR GAMMAL) att nojja så mycket som passiv ridning, jag ska helst inte ta en mental paus med honom någonstans, för då tror han att han blivit lämnad ensam och övergiven och då är det inte roligt att vara Galishimo (NIO ÅR GAMMAL) längre. Och det måste jag verkligen tänka på, och fokusera på. Aldrig, aldrig bara trava runt eller lulla med honom om han känner sig osäker. Då händer det grejer.

Det ska ställas och vridas och drivas och kortas och längas och bromsas och startas. Då sitter jag säkrare. Och Galishimo blir gladare. För han vill hålla handen, hela tiden. Han vill att vi gör allt tillsammans. "We´re in this togheter!" är Galishimos livsmotto. Med undertexten "Never leave meee!" Nio år är ju faktiskt ingen ålder på en häst.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Den där silverbjälken

Påskjutet