När man känner en märklig smärta
Klockan 15.00 på fredagen gick jag hem från arbetet. Jag kände mig märkligt pigg och inte alls sliten och i akut behov av vila. Jag lade mig bekvämt i sängen, backade upp ryggen med några kuddar, och tittade på lite youtube-klipp.
Klockan 17.00 kände jag en märklig känsla i ryggen. Jag kunde inte komma på vad det var och började skruva lite på mig.
Klockan 19.00 kände jag att detta inte är övergående utan något... konstigt.
Klockan 21.00 började jag googla på "diskbråck", "ryggskott" och "ryggvärk". Tog två antiinflammatoriska och smärtlindrande tabletter.
Klockan 22.00 vankade jag omkring som en osalig ande med stirrande blick och tryckte ryggen mot dörrkarmen för att få lindring.
Klockan 23.00 tog jag desperat två smärtstillande till eftersom jag inte märkte ett jota av de tidigare smärtlindrande tabletterna.
Klockan 24.00 visste jag att det var kört. Jag vred mig i ångest över mitt förmodade ryggbråck och den totala avsaknaden av smärtlindring.
Klockan 01.00 så bad jag till gud och lovade att träna hela semestern och ta hand om min kropp om han bara gav mig lindring. En sekund. En kvart. Två kvartar. Jag. Gör. Vad. Som. Helst.
Klockan 02.00 inträffade ett totalt emotionellt haveri då jag grät och insåg att jag var döende.
Klockan 03.00 ligger jag totalt apatisk med benen i 90 graders vinkel upp mot väggen och grämer mig över att mina böner inte blev hörda.
Klockan 06.00 springer jag ut ur lägenheten i panik över att ha haft ont hela natten i ett försök att springa ifrån smärtan. Gångstilen kan beskrivas som stel, forcerad, halvtaskigt koordinerad, och utan pendlande armar.
Klockan 06.30 skickar Björn ett trevligt "godmorgon"-meddelande.
Klockan 06.31 ringer jag honom och säger "snälla skjut mig" och "Semestern är officiellt över redan nu innan den startat. Mitt liv saknar mening. Låt mig dö."
Klockan 07.50 står jag svettig och förtvivlad i Björns hall med blöta kläder och flottigt hår, eftersom jag promenerat hela vägen till honom. Jag är vit i ansiktet och gnyr primalt som ett spädbarn. Mina tidigare piggt plirande små grisögon, är nu sorgset blanka och rödsprängda med grönblå ringar under dem. Jag har inte sovit ordentligt på 24 timmar. Om ordet bedrövelse hade haft ett ansikte så hade det varit detta.
Klockan 08.20 har Björn övertygat mig om att han faktiskt inte ljög när han för ett år sedan sade att han var diplomerad massör och får sätta fingrarna på min rygg. Jag har förklarat för honom grundligt att detta omöjligt kan vara muskelärt eftersom det gör för ont på en för specifik plats. Och att jag är alldeles för långt bortom rädding för att en sketen massage ska kunna ens lindra minsta möjliga. Dessutom säger ALLA män alltid att de är duktiga på massage när de dejtar kvinnor, eftersom det hör till den rituella parningsdansen, och är mer en regel än ett undantag. Hur skulle jag rimligtvis kunna veta att han talade sanning? Dessutom är den absoluta majoriteten män jättedåliga på massage, då de ofta förväntar sig en gentjänst som helst ska överträffa den tjänst de just gjort. Nu tänker jag inte gå in mer på detta.
Klockan 08.25 säger Björn: "På det här lilla, lilla, stället har du definitivt ett problem..." och ringar in den exakta platsen som värker. Och klämmer på den lilla punkten tills den blir illröd, varm, svullen och bultande.
Klockan 09.20 går jag runt helt förvirrad och säger "Hur gjorde du? Va? Hur gjorde duu?!"
Klockan 10.00 ringer jag till mina anhöriga och berättar att jag kommer att leva! De visste inte att jag varit döende men jublade över beskedet av ren artighet. Det går ju inte göra något annat. Jag insåg att vår tideräkning varit annorlunda den sista tiden. För min mamma har det bara gått ett halvt dygn sedan hon hörde av mig. I den tideräkning som följer av att ha konstant smärta i ryggen under en vaknatt, så har det från mitt perspektiv förflutit ett halvår.
24 timmar senare känner jag ingenting. INGENTING. Jag skulle inte ha bett till gud. Jag skulle ha bett till Björn. Mycket, mycket tidigare.
Klockan 13.00 dagen efter åker vi till Furuögrund och firar den revolutionära räddningen. Jag och Björn. Min hjälte. Min livräddare!
Klockan 17.00 kände jag en märklig känsla i ryggen. Jag kunde inte komma på vad det var och började skruva lite på mig.
Klockan 19.00 kände jag att detta inte är övergående utan något... konstigt.
Klockan 21.00 började jag googla på "diskbråck", "ryggskott" och "ryggvärk". Tog två antiinflammatoriska och smärtlindrande tabletter.
Klockan 22.00 vankade jag omkring som en osalig ande med stirrande blick och tryckte ryggen mot dörrkarmen för att få lindring.
Klockan 23.00 tog jag desperat två smärtstillande till eftersom jag inte märkte ett jota av de tidigare smärtlindrande tabletterna.
Klockan 24.00 visste jag att det var kört. Jag vred mig i ångest över mitt förmodade ryggbråck och den totala avsaknaden av smärtlindring.
Klockan 01.00 så bad jag till gud och lovade att träna hela semestern och ta hand om min kropp om han bara gav mig lindring. En sekund. En kvart. Två kvartar. Jag. Gör. Vad. Som. Helst.
Klockan 02.00 inträffade ett totalt emotionellt haveri då jag grät och insåg att jag var döende.
Klockan 03.00 ligger jag totalt apatisk med benen i 90 graders vinkel upp mot väggen och grämer mig över att mina böner inte blev hörda.
Klockan 06.00 springer jag ut ur lägenheten i panik över att ha haft ont hela natten i ett försök att springa ifrån smärtan. Gångstilen kan beskrivas som stel, forcerad, halvtaskigt koordinerad, och utan pendlande armar.
Klockan 06.30 skickar Björn ett trevligt "godmorgon"-meddelande.
Klockan 06.31 ringer jag honom och säger "snälla skjut mig" och "Semestern är officiellt över redan nu innan den startat. Mitt liv saknar mening. Låt mig dö."
Klockan 07.50 står jag svettig och förtvivlad i Björns hall med blöta kläder och flottigt hår, eftersom jag promenerat hela vägen till honom. Jag är vit i ansiktet och gnyr primalt som ett spädbarn. Mina tidigare piggt plirande små grisögon, är nu sorgset blanka och rödsprängda med grönblå ringar under dem. Jag har inte sovit ordentligt på 24 timmar. Om ordet bedrövelse hade haft ett ansikte så hade det varit detta.
Klockan 08.20 har Björn övertygat mig om att han faktiskt inte ljög när han för ett år sedan sade att han var diplomerad massör och får sätta fingrarna på min rygg. Jag har förklarat för honom grundligt att detta omöjligt kan vara muskelärt eftersom det gör för ont på en för specifik plats. Och att jag är alldeles för långt bortom rädding för att en sketen massage ska kunna ens lindra minsta möjliga. Dessutom säger ALLA män alltid att de är duktiga på massage när de dejtar kvinnor, eftersom det hör till den rituella parningsdansen, och är mer en regel än ett undantag. Hur skulle jag rimligtvis kunna veta att han talade sanning? Dessutom är den absoluta majoriteten män jättedåliga på massage, då de ofta förväntar sig en gentjänst som helst ska överträffa den tjänst de just gjort. Nu tänker jag inte gå in mer på detta.
Klockan 08.25 säger Björn: "På det här lilla, lilla, stället har du definitivt ett problem..." och ringar in den exakta platsen som värker. Och klämmer på den lilla punkten tills den blir illröd, varm, svullen och bultande.
Klockan 09.20 går jag runt helt förvirrad och säger "Hur gjorde du? Va? Hur gjorde duu?!"
Klockan 10.00 ringer jag till mina anhöriga och berättar att jag kommer att leva! De visste inte att jag varit döende men jublade över beskedet av ren artighet. Det går ju inte göra något annat. Jag insåg att vår tideräkning varit annorlunda den sista tiden. För min mamma har det bara gått ett halvt dygn sedan hon hörde av mig. I den tideräkning som följer av att ha konstant smärta i ryggen under en vaknatt, så har det från mitt perspektiv förflutit ett halvår.
24 timmar senare känner jag ingenting. INGENTING. Jag skulle inte ha bett till gud. Jag skulle ha bett till Björn. Mycket, mycket tidigare.
Klockan 13.00 dagen efter åker vi till Furuögrund och firar den revolutionära räddningen. Jag och Björn. Min hjälte. Min livräddare!
Kommentarer
Skicka en kommentar