Feber och hjärntrött
Jag har haft trevliga men lite intensiva dagar på semestern. Det är ju inte bara min släkt som ska firas, samt hundvaktsuppdraget, utan även Björns släkt som vill ses. Och eftersom jag har skilda föräldrar och Björn har skilda föräldrar så blir det som tidigare kunnat vara två släktträffa under tidigare generationer, nu blivit en splittring med fyra släktträffar. Alla ska ske under sommarledigheten, så man kan säga att jag bara hunnit hem, motionera Galishimo hjälpligt, samt konstaterat att jag inte har någon ledig tvätt-tid i tvättstugan, rensat ut mat som blivit gammal i kylen, köpt ny mat som jag vet att jag inte hinner äta upp, samt snabbjobbat med ett älghorn, innan jag åkt på nästa äventyr. Och alla som läst min blogg ett tag, vet att jag både är högkänslig och introvert. Det betyder att man gillar släktträffar men att man utöver detta behöver en jädrans massa återhämtning efteråt.
Om jag och Björn hade skaffat barn och skilt oss och skaffat nya familjer så hade den stackars ungen tvingats åka på åtta släktträffar om våra nya partners också hade haft skilda föräldrar. Tänk dig den lilla extra fnurran då om jag skaffat två barn med två olika män och sedan skilt mig. Då är man dömd till ett evigt släktträffande för resten av sina ledigheter. Det är troligtvis därför man har ca två års föräldraledighet per barn. Det täcker upp för de moderna släktträffarna.
Ni hör ju. Det finns så många anledningar att inte skaffa barn. Detta barn skulle dessutom löpa 50% chans att även hen bli högkänslig och introvert, och hade då blivit uppfuckad för livet redan på årets sjunde släktträff. Någonstans mellan det första hundslagsmålet mellan Ludde och Fluffi, om bästa platsen att sitta vid släktbordet (som antingen är bredvid den allra yngsta släktingen, eller den allra äldsta, på grund av matspillet) och den prestigefyllda säcklöpningen, så hade det blivit total härdsmälta.
Jag har tankat och åkt bil för 2000 kronor hittills i sommar för att kunna närvara där jag bör. Den sista släktträffen var i fredags och jag kände hur jag började bli hjärntrött.
Det börjar med att jag vill sova väldigt mycket. Även under promenader och aktiviteter så försöker jag sluta ögonen i smyg och undvika konversationer. Sedan så började jag finna små microvilor där det var socialt accepterat.
1. Alla högkänsliga och introverta människor har någon gång stängt in sig på toaletten vid en tillställning (två personer eller fler) och stirrat på klockan och undrat hur länge det är socialt accepterat att stanna kvar på toaletten utan att folk börjar undra. Alla.
"Är det okej om jag ligger kvar och solar på stranden en liten stund?" frågade jag Björns mamma som tyckte det var självklart att jag kunde få ligga kvar som en död strandad fisk efter de andra åkt.
Sedan så fanns det några inbjudande altantrappor att microvila på, plaststolar att microvila på,
och mellan roliga och intensiva släktlekar och skällande glada hundar så lyckades jag tvärsomna mitt i smeten på en solstol som gick att fälla ut. Eller jag misslyckades med att hålla mig vaken.
Sedan gick det långsamt utför, och efter Galishinmos tappade sko väcktes den stora arga fjälliga draken inom mig som var redo att spruta eld för att få fortsatt vila och vara lämnad ifred. Björn hävdade att jag var kokhet i feber men jag är inte säker på om det var feber eller bara ren ångest som pumpade ut ur porerna. Jag orkade inte ha ögonen öppna när jag åkte bil för att det gjorde ont i min hjärna att titta på saker som susade förbi.
"Klockren feber" sa Björn.
"Total semesterutmattning." svarade jag.
Sedan enades vi om att oavsett diagnos så är lösningen vila. Och nu har jag vilat i 24 timmar, och blivit så pass pigg att jag orkar roa mig med att blogga, åtminstone. Men jag tänker inte kliva upp ur sängen och Galishimo får leva vildhästliv idag. Jag har en vecka kvar på min semester och den veckan ska jag ta hand om mig själv. Eller låta Björn ta hand om mig själv.
.
Om jag och Björn hade skaffat barn och skilt oss och skaffat nya familjer så hade den stackars ungen tvingats åka på åtta släktträffar om våra nya partners också hade haft skilda föräldrar. Tänk dig den lilla extra fnurran då om jag skaffat två barn med två olika män och sedan skilt mig. Då är man dömd till ett evigt släktträffande för resten av sina ledigheter. Det är troligtvis därför man har ca två års föräldraledighet per barn. Det täcker upp för de moderna släktträffarna.
Ni hör ju. Det finns så många anledningar att inte skaffa barn. Detta barn skulle dessutom löpa 50% chans att även hen bli högkänslig och introvert, och hade då blivit uppfuckad för livet redan på årets sjunde släktträff. Någonstans mellan det första hundslagsmålet mellan Ludde och Fluffi, om bästa platsen att sitta vid släktbordet (som antingen är bredvid den allra yngsta släktingen, eller den allra äldsta, på grund av matspillet) och den prestigefyllda säcklöpningen, så hade det blivit total härdsmälta.
Jag har tankat och åkt bil för 2000 kronor hittills i sommar för att kunna närvara där jag bör. Den sista släktträffen var i fredags och jag kände hur jag började bli hjärntrött.
Det börjar med att jag vill sova väldigt mycket. Även under promenader och aktiviteter så försöker jag sluta ögonen i smyg och undvika konversationer. Sedan så började jag finna små microvilor där det var socialt accepterat.
1. Alla högkänsliga och introverta människor har någon gång stängt in sig på toaletten vid en tillställning (två personer eller fler) och stirrat på klockan och undrat hur länge det är socialt accepterat att stanna kvar på toaletten utan att folk börjar undra. Alla.
"Är det okej om jag ligger kvar och solar på stranden en liten stund?" frågade jag Björns mamma som tyckte det var självklart att jag kunde få ligga kvar som en död strandad fisk efter de andra åkt.
Sedan så fanns det några inbjudande altantrappor att microvila på, plaststolar att microvila på,
och mellan roliga och intensiva släktlekar och skällande glada hundar så lyckades jag tvärsomna mitt i smeten på en solstol som gick att fälla ut. Eller jag misslyckades med att hålla mig vaken.
Sedan gick det långsamt utför, och efter Galishinmos tappade sko väcktes den stora arga fjälliga draken inom mig som var redo att spruta eld för att få fortsatt vila och vara lämnad ifred. Björn hävdade att jag var kokhet i feber men jag är inte säker på om det var feber eller bara ren ångest som pumpade ut ur porerna. Jag orkade inte ha ögonen öppna när jag åkte bil för att det gjorde ont i min hjärna att titta på saker som susade förbi.
"Klockren feber" sa Björn.
"Total semesterutmattning." svarade jag.
Sedan enades vi om att oavsett diagnos så är lösningen vila. Och nu har jag vilat i 24 timmar, och blivit så pass pigg att jag orkar roa mig med att blogga, åtminstone. Men jag tänker inte kliva upp ur sängen och Galishimo får leva vildhästliv idag. Jag har en vecka kvar på min semester och den veckan ska jag ta hand om mig själv. Eller låta Björn ta hand om mig själv.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar