För ett år sedan...

För ett år sedan så hade jag skippat datingsiter för ett par veckor, och känt mig allmänt uppgiven om att träffa någon. Sedan så fick jag denna förfrågan på facebook från Björn. Björn har berättat i efterhand att han kände sig som en creepy stalker som letade upp mig på facebook och att han var så nervös att han gömde mobilen under en kudde i två timmar, för att slippa se om jag läst meddelandet och vilket slags svar som skulle komma. Jag hade ju min långvariga luddiga obestämdbara sommarsjuka förra året, så jag orkade inga promenader på ett tag. Men vi började prata, väldigt sporadiskt, och han fick senare hälsa på lite då och då, trots att jag kände mig krasslig. En gång kom han bara för att spela tre omgångar "finns i sjön" med en kortlek. En annan gång lämnade han en bok. Eller en rulle ballerinakex.

Jag var inte så imponerad alls av honom från början. Jag tyckte inte han var min typ av man. Framför allt ogillade jag att han rökte. När vi träffats ett par veckor, och började ha lite mer ärliga konversationer, så var jag så tydlig jag kunde mot honom. Jag sade att vi kunde fortsätta vara vänner, men omöjligt kunde börja dejta, eftersom jag inte dejtar rökare och inte kan tänka mig att börja med det heller.
"Lustigt. Jag blev just rökfri." svarade han, och tittade på klockan och tillade "För 30 minuter sedan." Jag avvaktade några veckor för att se om han skämtade eller inte, men han slutade där och då. Efter att ha rökt i tio år.

Det var då jag fick tanken om att... ja om en man kan gå från storrökare till totalt rökfri, bara för att jag säger att jag hatar röklukt, då kan det vara en intressant man att fortsätta träffa. Då är det ju någon som verkligen måste tycka att jag är speciell också. Och det var inte ett så dåligt beslut. Han gör verkligen vad han kan för att vi ska trivas, han följer gärna med till stallet, han lagar gärna god mat till mig, han lyssnar intresserat på vad jag tänker på, och delar med sig av sina egna tankar. Han följer mig vart jag vill, samtidigt som han har en sund portion integritet, sina egna vänner och sina egna intressen som han inte försakar. Det blir en bra balans både när vi umgås, och när vi är ifrån varandra.

Jag tar inte för givet att vi fortsätter att trivas med varandra på detta sätt, men jag är tacksam. Det är bara att njuta så länge det går bra!

"Blev vi fina?" undrade Björn när jag tog denna selfie på Furuögrunds hamncafé. 
"Ingen är snygg i starkt solljus. Men vi är glada!" svarade jag.