Budget i coronatider
Sverige gör sig redo för en coronakris denna vår. Det är osäkert hur detta virus påverkar samhället, livet, marknaden, på sikt. Kanske märks det knappt alls, eller kommer det att slå hårdare än tänkt?
På jobbet så omprioriterar vi till att arbeta med olika scenarion och hur vi skulle kunna lösa dem. Regeringen planerar väl att ge näringslivet 300 miljarder och kommer förmodligen att stötta även andra verksamheter för att klara den eventuella krisen utan att gå under. Problemet är väl att pengar inte bara kan tryckas ut, utan att man på något sätt tar tillbaka detta i framtiden, med exempelvis höjda räntor på lån eller att man behöver betala högre skatt. Det skulle kanske inte komma i år, men om två år? Tre?
Vi hade redan en inkommande lågkonjuktur innan denna utmaning kom, och det känns som att stora sjuktal inte direkt kommer att stimulera samhället. Märkligt nog pratas det inte om exempelvis höjda reporäntor i framtiden, men man kan se en osäkerhet genom att Hemnet rapporterar en ökning av bostäder till salu, främst i Stockholm, med upp till 29% jämfört med samma månad tidigare år. Folk börjar fundera på om de klarar en räntehöjning på sina lån om de har en lägenhet som kostar ett par miljoner. Jobbar man inom restuarangbranschen eller som småföretagare kanske man blir ännu mer orolig.
En halv procents räntehöjning av ett lån på två miljoner blir väl över 10.000 kronor i månaden om jag tänker rätt. 0,25 procents räntehöjning blir 5000 i månaden. Samtidigt så blir det svårt för riksbanken att höja räntor för då kan hela samhället sluta konsumera och riskera stanna av. Så vad kan vi vänta oss? Jag såg just priset på en hästlastbil sänkas ned med över 50.000 kronor på blocket, och det kanske tyder på att även säljare är osäkra på hur svårt det blir att motivera köpare att konsumera just nu.
Svenskarna står lite avvaktande och tittar sig förvirrat omkring.
Just nu är jag väldigt glad över att jag gott ekonomiskt slack. Jag har haft en tidigare misstanke om att lågkonjukturen kan slå hårt, och att jag är särskilt sårbar som har eget boende och häst, så det är väl den misstanken som hindrat mig från större lån eller inköp. Lånet på min lilla etta, som jag avbetalat på i sju års tid nu, ligger nu på 160.000 kronor och en halv procents höjning av räntan skulle bli typ 800 kronor i månaden. Det skulle jag klara galant. En kvarts procent höjning och 400 kronor i månaden skulle nästan inte ens bli kännbart. Jag har inga lån på varken bil, häst eller transport och studieskulderna är bara på 76.000 kronor. Alla tänkbara scenarior om arbetslöshet, utebliven löneökning, sjukdom eller höjda låneräntor har jag tak för, och kan sova gott om natten.
Så det kanske har varit bra att jag hindrat mig från att köpa en häst till, trots att hjärtat skrikit om det i perioder. Det har kanske varit bra att jag inte flyttat till en större bostad. Det kanske har varit bra att jag inte köpt hus.
Låga månatliga utgifter blir ju en slags billig livsförsäkring, att oavsett vad som händer, så kommer jag att klara det bra.
På jobbet så omprioriterar vi till att arbeta med olika scenarion och hur vi skulle kunna lösa dem. Regeringen planerar väl att ge näringslivet 300 miljarder och kommer förmodligen att stötta även andra verksamheter för att klara den eventuella krisen utan att gå under. Problemet är väl att pengar inte bara kan tryckas ut, utan att man på något sätt tar tillbaka detta i framtiden, med exempelvis höjda räntor på lån eller att man behöver betala högre skatt. Det skulle kanske inte komma i år, men om två år? Tre?
Vi hade redan en inkommande lågkonjuktur innan denna utmaning kom, och det känns som att stora sjuktal inte direkt kommer att stimulera samhället. Märkligt nog pratas det inte om exempelvis höjda reporäntor i framtiden, men man kan se en osäkerhet genom att Hemnet rapporterar en ökning av bostäder till salu, främst i Stockholm, med upp till 29% jämfört med samma månad tidigare år. Folk börjar fundera på om de klarar en räntehöjning på sina lån om de har en lägenhet som kostar ett par miljoner. Jobbar man inom restuarangbranschen eller som småföretagare kanske man blir ännu mer orolig.
En halv procents räntehöjning av ett lån på två miljoner blir väl över 10.000 kronor i månaden om jag tänker rätt. 0,25 procents räntehöjning blir 5000 i månaden. Samtidigt så blir det svårt för riksbanken att höja räntor för då kan hela samhället sluta konsumera och riskera stanna av. Så vad kan vi vänta oss? Jag såg just priset på en hästlastbil sänkas ned med över 50.000 kronor på blocket, och det kanske tyder på att även säljare är osäkra på hur svårt det blir att motivera köpare att konsumera just nu.
Svenskarna står lite avvaktande och tittar sig förvirrat omkring.
Just nu är jag väldigt glad över att jag gott ekonomiskt slack. Jag har haft en tidigare misstanke om att lågkonjukturen kan slå hårt, och att jag är särskilt sårbar som har eget boende och häst, så det är väl den misstanken som hindrat mig från större lån eller inköp. Lånet på min lilla etta, som jag avbetalat på i sju års tid nu, ligger nu på 160.000 kronor och en halv procents höjning av räntan skulle bli typ 800 kronor i månaden. Det skulle jag klara galant. En kvarts procent höjning och 400 kronor i månaden skulle nästan inte ens bli kännbart. Jag har inga lån på varken bil, häst eller transport och studieskulderna är bara på 76.000 kronor. Alla tänkbara scenarior om arbetslöshet, utebliven löneökning, sjukdom eller höjda låneräntor har jag tak för, och kan sova gott om natten.
Så det kanske har varit bra att jag hindrat mig från att köpa en häst till, trots att hjärtat skrikit om det i perioder. Det har kanske varit bra att jag inte flyttat till en större bostad. Det kanske har varit bra att jag inte köpt hus.
Låga månatliga utgifter blir ju en slags billig livsförsäkring, att oavsett vad som händer, så kommer jag att klara det bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar