Sadelutprovning
Idag tog jag ledigt för att prova ut en dressyrsadel till Galishimo. Den nuvarande sadeln hamnar jag ju lätt i lite stolsits i, och jag har svårt att resa mig "rakt upp" bara av att stå i stigbyglarna.
Sedan har jag ju velat ha en westernsadel men det finns ju tyvärr inga westernsadelutprovare, så jag började fundera på om jag skulle ha en djup dressyrsadel i stället.
Det hela började lite spänt. Jag hade sett "utprovningsbåset" och visste att Galishimo inte skulle gilla det. Jag hade helt rätt. Han kände sig inte alls trygg och jag behövde gå fram och stryka över honom hela tiden för att han skulle bli lite lugnare. Dels var det trånga dörrar att passera och gummimattan var läskig att stå på, dessutom så ramade inte stolparna in honom tillräckligt för att han skulle se det som en spilta. Sedan är det en trång passage till ridbanan med många hinderstöd och annat, i halvmörker. Det var inte roligt någonstans att leda honom genom detta, men det gick.
Sedan skulle vi rida i det gamla ridhuset och tyvärr så höll sig oron kvar hos Galishimo som blev stel som en pinne och väldigt vaksam. Jag är ju inte ett proffs på att hantera detta. Det var livliga konversationer i en korridor längre bort och det sopades och fixades. Varje ljud resonerade genom Galishimos lilla hästkropp men han skötte sig ändå och fokuserade på mig. En handikappramp fälldes ut för handikappridning och ett stort draperi drogs ut för att avskilja ridbanan.
Då bröt Galishimo ihop. Han skakade och pulsen slog kraftigt genom hela kroppen. Jag tyckte lite synd om honom. Ska man verkligen utsätta honom för allt detta? Han trivs bäst i öppna landskap med lugna uteritter i tryggt sällskap.
Sedan bytte vi ridhus, till ridhuset Galishimo oftare besöker, och började prova de nya sadlarna, Galishimo slappnade av och det blev tryggt för mig att sitta upp.
"Hur känns det?" frågade sadelutprovaren och jag hade otroligt svårt att koncentrera mig. Jag var spänd och försökte känna att jag hade Galishimo på min sida. Galishimo var inte på min sida. Han undrade tyst och stillsamt vad tusan som pågick. Om han var ute till försäljning eller vad det var som stod på. Sadeln kändes annorlunda, men så småningom sipprade sadelutprovarens ord igenom filtret av oro. "Rid lätt, stå i sadeln, känn efter vart du har dina ben..." och jag började göra som hon sade. Mycket märklig känsla. Men visst kändes det stabilare att stå i sadeln, och balansera sig. Efter lite lättridning så kände jag lite skillnad. Men så svårt det var att sitta rätt. Att sitta rakt, när jag suttit i lätt stolsits i så många år. Jag fick ständigt korrigera ben och sits. Igen. Och igen. Och igen.
Sedan fick jag prova en sadel till. En Lippo Integro. Nu kom jag lite djupare och fick lite bättre stöd. Jag red runt lite och flaxade runt med ben och rumpa lite hjälplöst men kände att jag de där klossarna framme vid benet faktiskt hindrade mig från att göra allt för stora utsvävningar. Och valvet bakom rumpan hindrade mig från att hamna i stolsits. Sadelutprovaren fick ändå hjälpa mig massor att komma i rätt sist i sadeln. "Låt benen hänga, ställ dig lite i sadeln, sitt inte för tungt, böj benet lite..." tipsade hon och jag red och red och tappade bort mig var tionde sekund. Men sadeln hjälpte mig lite, absolut.
Sedan kom Lippo Azzario pro. Hur kan sadlar som ser så lika ut ge så olika känslor att rida? Men nu hade Galishimo fattat att hela spektaklet gick ut på att han skulle prova olika sadlar och att han inte förväntades högprestera, och inte heller förväntades rädda sig själv och andra från faror heller. Eller säljas. Vi kunde tuffa på. Sadelutprovarens röst tystnade då och då. Hon behövde inte korrigera mig lika ofta.
"Detta känns ju bra!" sade jag nöjt och travade runt. Någon galopp vågade jag inte ta.
Sedan kom en begagnad, lite äldre modell av en Amerigo Vega. Inte en lika snygg som på bilden.
"Den där är ganska flack, precis som min tidigare sadel..." konstaterade jag, och visst. Den kändes väldigt lik min gamla sadel. Välbekant och tryggt. Det går absolut sitta stolsits i den om man bara anstränger sig lite. Jag njöt av det välbekanta men insåg ju att det inte var därför jag skulle köpa en ny sadel. Kroppen och sinnet ska ju tänka nytt. Dessutom gled sadeln fram några centimeter efter att vi travat runt. Dessvärre. Denna sadel var den dyraste modellen som hade det billigaste priset, eftersom den var begagnad.
"Vilket fancy namn..." tänkte jag "vad försöker den kompensera för med ett sådant namn?" och så sadlade vi om och lät Galishimo trava runt med den något varv. Sedan satte jag mig upp i sadeln.
"Men hallå... gled jag inte in i rätt position direkt?!" sade jag förvånat några sekunder efter uppsittningen.
"Ja, du sitter rakt och bra nu."
"Men jag ansträngde mig ju inte ens..." sade jag.
"Det är ju ett bra tecken. Rid runt lite och känn efter." sade sadelutprovaren. Och så red jag runt. Det kändes fortfarande väldigt skumt och jag känner mig som en nybörjare igen, nu när kroppen inte alls är van positionen, men visst kändes det balanserat... och stadigt! Galishimo frustade och sänkte huvudet och rundade ryggen.
"Vågar du ta en galopp i den där sadeln? Det vore bra om du kunde testa så kan vi se om sadeln glider fram." frågade sadelutprovaren och jag kände genast att jag absolut var sugen att ta en galopp. Galishimo var på hugget direkt och vi började galoppera runt. Vad mjukt det kändes! Plötsligt insåg jag att jag nog skumpat lite onödigt i den gamla sadeln för nu flöt vi verkligen fram. Galishimo sänkte huvudet och var nästan sugen på att ta en liten bockning och det kändes mer som en "lättnads-bockning" än något annat. Jag var övertygad om att han gillade den! Inte gled den fram heller.
Under tiden sadelutprovaren mockade efter oss i ridhuset så började jag susa runt i galoppen och tjoa lite glatt för mig själv.
"GUD så bra det går!" utropade jag.
"KOLLA HAN ÖKAR GALOPPEN!" utbrast jag igen, och sken som en sol.
Efter att vi gjort halt så ställde jag mig i stigbyglarna och plötsligt kändes det hur stadigt som helst. Det har varit svårt att stå stadigt i min gamla sadel eftersom benen velat skjutas fram.
"Men titta! Inga problem! Jag står hur stadigt som helst i de här! KOLLA NU SLÄPPER JAG TILL OCH MED HÄNDERNA!" utbrast jag och regriderade till en glad tonåring.
Och så blev det bestämt.
Jag fick min sprillans nya Lippo Azziaro Supreme Pro med mig hem. Känslomänniska som jag är, så kramade jag sadelprovaren när hon inviterade för en handskakning. Detta är ett stort ögonblick. Jag har en ordentlig dressyrsadel! Äntligen!
Kommentarer
Skicka en kommentar