Uteritt
Jag föreslog en trevlig uteritt med Björn och cykel igår. Och häst, då. Förstås. Alla var lugna och glada till en början. Sedan skulle vi passera fotbollsplanen där fotbollsspelarna tydligen blivit pubertala. De måste ha extremt hög musik och vråla. Man kanske inte ska döma dem för hårt. Unga män måste tydligen vråla i tid och otid. Jag bor nära en skola, så jag vet.
Galishimo tog det hela väldigt bra men blev lite brydd när den dunkande musiken kittlade honom i rumphåret. Sedan så följde vi ju tågbanan och jag försökte skaka av mig en hjälpsam stalltjejs kommentar som var "Ja, om ni rider ut där nu så kommer nog tåget när som helst." vilket fick mig att ängsligt vända mig om hela tiden.
Sedan puttrade vi på i en stillsam och lätt stirrig trav tills en traktor med extremt stor makapär bakom sig bestämde sig för att korsa fältet mot oss i någon konstig S-formation, utan att vi kunde begripa syfte eller mening med manövern överhuvudtaget. Den passerade oss 40 meter bort för att köra i obegripliga och icke förutsägbara formationer i fältet bredvid. Vi stirrade förvirrat på den. Fler traktorförare borde ha Aspergers. Om de bara hade en ännu större fascination, eller tvångstanke, för tydliga raka linjer, ett fält i taget, och monotoma arbetsmoment så hade varje arabhästägare blivit lyckligare.
Efter detta myrkill i Galishimos huvud så bestämde sig rävarna, i ett rådslag, bakom hans öra, att han ville hem och att det räckte med uteritt för idag. Galishimo insisterade på att visa vägen hem med hjälp av en liten steppdans med dragning mot stallet.
Jag blev lite spänd och sur.
Jag förklarade för Björn att alla andra hästar i hela universum klarar den här typen av utmaningar på en solig uteritt utan att få hemlängtan. Galishimo förklarade för Björn, i en ny steppdans, att det suger att var ensam häst bland apvarelser. Så där stod vi på var sin sida av argumenten och försökte sälja våra egna koncept till Björn. Det blev en kompromiss. Om Galishimo kunde stå helt stilla i över en minut så kunde vi långsamt skritta hemåt. Om han började jaga upp sig så fick han stå precis där han stod. Galishimo hade haft det roligare. Jag har haft det roligare. Men han började åtminstone stå stilla.
Jag har även börjat använda ryggskyddet på uteritterna. Det känns faktiskt bra, jag märker knappt av det, och det var en bra mellanlösning om man känner sig låst av stora ridvästar men ändå vill skydda ryggen.
Galishimo tog det hela väldigt bra men blev lite brydd när den dunkande musiken kittlade honom i rumphåret. Sedan så följde vi ju tågbanan och jag försökte skaka av mig en hjälpsam stalltjejs kommentar som var "Ja, om ni rider ut där nu så kommer nog tåget när som helst." vilket fick mig att ängsligt vända mig om hela tiden.
Sedan puttrade vi på i en stillsam och lätt stirrig trav tills en traktor med extremt stor makapär bakom sig bestämde sig för att korsa fältet mot oss i någon konstig S-formation, utan att vi kunde begripa syfte eller mening med manövern överhuvudtaget. Den passerade oss 40 meter bort för att köra i obegripliga och icke förutsägbara formationer i fältet bredvid. Vi stirrade förvirrat på den. Fler traktorförare borde ha Aspergers. Om de bara hade en ännu större fascination, eller tvångstanke, för tydliga raka linjer, ett fält i taget, och monotoma arbetsmoment så hade varje arabhästägare blivit lyckligare.
Efter detta myrkill i Galishimos huvud så bestämde sig rävarna, i ett rådslag, bakom hans öra, att han ville hem och att det räckte med uteritt för idag. Galishimo insisterade på att visa vägen hem med hjälp av en liten steppdans med dragning mot stallet.
Jag blev lite spänd och sur.
Jag förklarade för Björn att alla andra hästar i hela universum klarar den här typen av utmaningar på en solig uteritt utan att få hemlängtan. Galishimo förklarade för Björn, i en ny steppdans, att det suger att var ensam häst bland apvarelser. Så där stod vi på var sin sida av argumenten och försökte sälja våra egna koncept till Björn. Det blev en kompromiss. Om Galishimo kunde stå helt stilla i över en minut så kunde vi långsamt skritta hemåt. Om han började jaga upp sig så fick han stå precis där han stod. Galishimo hade haft det roligare. Jag har haft det roligare. Men han började åtminstone stå stilla.
Jag har även börjat använda ryggskyddet på uteritterna. Det känns faktiskt bra, jag märker knappt av det, och det var en bra mellanlösning om man känner sig låst av stora ridvästar men ändå vill skydda ryggen.
Kommentarer
Skicka en kommentar