Kroppshets på SVT
Jag har inte sett Mia Skäringers serie om kroppshets på SVT ännu, men jag tänker väl göra det när jag har tid och lust. Ämnet är väl intressant men jag känner mig inte så berörd.
Jag gillar min kropp. Det känns ganska skönt att vara i den här kroppen oavsett vikt, faktiskt. Förutom att jag ibland drabbas av ihållande trötthet som gör dagarna lite jobbiga, och har gjort så i hela mitt vuxna liv, så lider jag inte av någon som helst form av smärta eller obehag. Jag vet inte om jag har min träning och ridning att tacka för det. Senast jag fokuserade på min kropp så var det att hålla hälarna neråt i min nya dressyrsadel, att verkligen trampa in ett stabilt stöd. Att inte ha för låga händer. Att inte ge för ledande tygeltag.
Jag tror också att det var bra att jag ofta ägnade mig åt ensamma konditionsidrotter och inte gick på grupp-pass och jämförde mig med andra heller. Många gånger har jag tagit på mig kläder som redan luktat lite skumt och jag har många gånger joggat med ett jämnt och ständigt snorflöde som behövde fräsas ut, man kan ju inte stanna och plocka fram en snorslemmig näsduk när man springer. Man borde inte göra det när man inte springer heller.
Ibland gör jag ju små ruscher och går ned i vikt och tränar igång mig litegrann. Men det är mest på grund av kärlek till min 37-åriga kropp. Inte hat. Lite sådär av ett snabbjobb så jag håller mig pigg och fräsch ett tag till. Går jag upp igen och slutar träna så rycker jag på axlarna och tänker att kroppen tydligen behöver vila och att några extrakilon inte gör något.
Jag tror det är viktigt att man tänker "vad kan min kropp göra för mig?" och inte "Vad kan min kropp göra för dig?".
En bild från när jag var 28 och sprang Stockholm maraton. Jag var nöjd och glad från början till slut. Jag tränade, planerade och åkte helt själv och trivdes med det. Bara jag och jag. En kollega dök dock plötsligt upp och fotade mig lite efter vägen. Och kroppen pumpade smärta och endorfiner om vartannat och bevisade än en gång för mig att den är fantastisk. Den kan till och med springa 4,2 mil om jag vill. No problem! Nu för tiden nöjer jag mig med 3 kilometer.
Jag gillar min kropp. Det känns ganska skönt att vara i den här kroppen oavsett vikt, faktiskt. Förutom att jag ibland drabbas av ihållande trötthet som gör dagarna lite jobbiga, och har gjort så i hela mitt vuxna liv, så lider jag inte av någon som helst form av smärta eller obehag. Jag vet inte om jag har min träning och ridning att tacka för det. Senast jag fokuserade på min kropp så var det att hålla hälarna neråt i min nya dressyrsadel, att verkligen trampa in ett stabilt stöd. Att inte ha för låga händer. Att inte ge för ledande tygeltag.
Jag tror också att det var bra att jag ofta ägnade mig åt ensamma konditionsidrotter och inte gick på grupp-pass och jämförde mig med andra heller. Många gånger har jag tagit på mig kläder som redan luktat lite skumt och jag har många gånger joggat med ett jämnt och ständigt snorflöde som behövde fräsas ut, man kan ju inte stanna och plocka fram en snorslemmig näsduk när man springer. Man borde inte göra det när man inte springer heller.
Ibland gör jag ju små ruscher och går ned i vikt och tränar igång mig litegrann. Men det är mest på grund av kärlek till min 37-åriga kropp. Inte hat. Lite sådär av ett snabbjobb så jag håller mig pigg och fräsch ett tag till. Går jag upp igen och slutar träna så rycker jag på axlarna och tänker att kroppen tydligen behöver vila och att några extrakilon inte gör något.
Jag tror det är viktigt att man tänker "vad kan min kropp göra för mig?" och inte "Vad kan min kropp göra för dig?".
Kommentarer
Skicka en kommentar