Domarsekreterare

Äntligen är helgens jobb klart som domarsekreterare. Söndagens jobb var fjärde gången jag skrev, och jag börjar bli lite säkrare och vet lite bättre vad jag ska skriva. Man kan nämligen inte alltid skriva ordagrant vad domarna säger. En domare är superenkel, väldigt kortfattad och anpassar sitt vokabulär så att allt ska hinnas skrivas ned, då kan man verkligen slappna av och hinner titta mer på ekipagen. Men andra domare pratar lite mer beskrivande om vad de ser, och då måste jag korta upp texten på rätt sätt om jag ska hinna med. Vid de flesta galoppmoment får man skriva fort som tusan eftersom det går så snabbt, och man hinner alltid skriva ikapp eller hämta andan lite vid skrittmomenten. Jag har skrivit för tre dressyrdomare nu, och den sista var väldigt nöjd, hon tyckte det kändes tryggt och säkert när jag skrev och att hon inte behövde dubbelchecka något. Men man blir lite mentalt trött av att fokusera.

Den sista och svåraste klassen vanns av min tidigare tränare, som jag red för förra året, så det var riktigt roligt att se.

Jag tycker dressyr är riktigt intressant, och lite märkligt. Hästarna har ju ingen som helst aning om att alla ögon är på dem och att de blir poängbedömda, moment för moment. De kör sina egna grejer, håller ibland utkik efter faror, skriker efter sina kompisar, eller grejar på med annat. Helt otroligt att man kan få dem så fina trots att de inte har någon insikt om vad som händer dem, i alla fall enligt min tolkning. De förstår ju när de är duktiga, det är jag övertygad om. Men hur mycket de förstår när de går in på en dressyrtävling, undrar jag...

Bild från nätet...