När mamma rider Galishimo

Mamma red Galishimo i helgen. Tänk att hon gick från att vara så rädd för Galishimo att hon inte vågade klappa honom, till att hon gärna spontant tar sig en liten ridtur på honom. Mamma har ingen agenda när hon rider honom. Jag försöker strukturera upp vad som är viktigt för henne:

1. Känna att hon har kontroll över Galishimo, att hon kan starta och stoppa honom. Att hon ska våga dra i tyglarna och använda benen. Han är inte gjord av glas!

2. Känna att det faktiskt är lite trevligt att gunga på honom.

3. Dressyrpilla. Prata sits, händer, balans och sådant. Väldigt underprioriterat.

Jag tycker att priolistan är ganska viktig att hålla sig till. Jag märker ibland att mamma vill göra allting rätt på en gång, särskilt när hon inte känner sig helt trygg.
"Sitter jag rätt? Håller jag benen rätt? Ska jag sänka hälarna?" kan hon fråga, men om jag hör på henne att hon inte känner sig trygg så frågar jag bara:
"Känner du att det är du som rider honom? Eller känns det som du bara åker?" och svarar hon att det känns som hon bara åker, så tränar vi på att hon ska stoppa och starta honom, i stället. Och svänga.

Idag fick hon svänga Galishimo själv, flera gånger på den lilla vägen, eftersom jag skulle fotografera dem.

"Går det verkligen svänga så snävt? Hur gör jag det?" frågade mamma.
"Du drar bara bestämt i ena tygeln och tittar dit du ska, så ska du få se att du får med dig hela hästen!" sade jag. Hon testade, och blev väldigt stolt när hon märkte att det fungerade. Så roligt att se!