Dressyr behöver inte bara vara tävling
Jag och Anna och Pride åkte till ridhuset i stan i lördags för att rida lite dressyr. Björn, och Annas Markus följde också med för att hålla koll på oss, så vi kommer dit och hem tryggt och säkert.
Under tiden jag var på hemmaplan och gjorde i ordning Galishimo för att åka i transporten så pratade jag med en annan stallkompis.
"Jag kommer nog inte att lösa medlemskap i ridklubben i centrum." sade hon och såg lite fundersam ut.
"Nähä... varför inte?"
"Nja, vi passar nog inte in i den miljön. Det är ju mycket tävlingsekipage och så."
"Åh, nej alltså... det är sällan någon där alls på helgerna, vi har oftast hela ridhuset för oss själva." sade jag.
"Nja, men jag är ju inte riktigt för det där med vanlig dressyr... Det är lite för... kanske lite för strikt. Du vet, korta tyglarna och driva ordentligt och sådant... jag är rädd att samspelet går förlorat." funderade stalltjejen.
Och det upplever jag som ett vanligt missförstånd. Ja, det finns absolut dressyrryttare och tränare som försöker plugga in runda ekipage i fyrkantiga hål. Men det finns en stor bredd av både ryttare och tränare. Och dressyr är ju inte bara strikta program som ska följas och bedömas. Det kan vara roligt också. Man lägger ju ribban själv och ser till att hitta en tränare som matchar vad man söker efter. Allt handlar ju i grunden om att ha en lydig häst som är både mjuk och stark i kroppen.
Idag tränade jag och Anna på lite sidoförflyttningar, och så kämpade vi båda med olika former av galoppfattningar. Vi hade bara trevligt tillsamans. Och det var ingen som bedömde oss negativt för det.
En annan fördel med att vara på den centrala ridklubben är att jag, om tre veckor, ska vara domarsekreterare igen på dressyren, för ridklubben. Då får jag sitta i domarbåset och anteckna vad domarna dömer kring fina dressyrekipage. Domarna vet numera på ett ungefär vem jag är.
"Hur går det för dig och din häst då?" har dressyrdomarna frågat.
"Han är åtminstone frisk och glad!" brukar jag svara.
"Så härligt att höra!" har jag fått tillbaka.
Under tiden jag var på hemmaplan och gjorde i ordning Galishimo för att åka i transporten så pratade jag med en annan stallkompis.
"Jag kommer nog inte att lösa medlemskap i ridklubben i centrum." sade hon och såg lite fundersam ut.
"Nähä... varför inte?"
"Nja, vi passar nog inte in i den miljön. Det är ju mycket tävlingsekipage och så."
"Åh, nej alltså... det är sällan någon där alls på helgerna, vi har oftast hela ridhuset för oss själva." sade jag.
"Nja, men jag är ju inte riktigt för det där med vanlig dressyr... Det är lite för... kanske lite för strikt. Du vet, korta tyglarna och driva ordentligt och sådant... jag är rädd att samspelet går förlorat." funderade stalltjejen.
Och det upplever jag som ett vanligt missförstånd. Ja, det finns absolut dressyrryttare och tränare som försöker plugga in runda ekipage i fyrkantiga hål. Men det finns en stor bredd av både ryttare och tränare. Och dressyr är ju inte bara strikta program som ska följas och bedömas. Det kan vara roligt också. Man lägger ju ribban själv och ser till att hitta en tränare som matchar vad man söker efter. Allt handlar ju i grunden om att ha en lydig häst som är både mjuk och stark i kroppen.
Idag tränade jag och Anna på lite sidoförflyttningar, och så kämpade vi båda med olika former av galoppfattningar. Vi hade bara trevligt tillsamans. Och det var ingen som bedömde oss negativt för det.
En annan fördel med att vara på den centrala ridklubben är att jag, om tre veckor, ska vara domarsekreterare igen på dressyren, för ridklubben. Då får jag sitta i domarbåset och anteckna vad domarna dömer kring fina dressyrekipage. Domarna vet numera på ett ungefär vem jag är.
"Hur går det för dig och din häst då?" har dressyrdomarna frågat.
"Han är åtminstone frisk och glad!" brukar jag svara.
"Så härligt att höra!" har jag fått tillbaka.
Kommentarer
Skicka en kommentar