Bortskämdhetsprocessen

Björn har ju en egenskap som ingen annan man jag dejtat haft i samma utsträckning. Han tycker genuint om att skämma bort mig. Det började väl som en flirt men nu har det blivit en slags rutin. En slags rutin som eskalerar. Det är vissa saker som han bara gör och som jag till slut inte knappt tackar för, eftersom det blivit en del av vardagen. Exempelvis så serverar han alltid en kopp rykande färskt kaffe åt mig när jag vaknar. Först blev jag jätteglad och tackade stort för den fina gesten, men till slut, efter några månader, så blir det ju bara ett glatt "tack!" och sedan återgår jag till vad jag nu gjort för att starta dagen.

Då avancerade han upp.

Jag fick en macka rostat bröd med smör och ost på, tillsammans med kaffet. Och tända ljus.

Jag blev lycklig, tacksam och hyllade honom storslaget för att göra så mysig frukost åt mig.

Till slut så blev ju även detta normaliserat, till ett glatt "tack", och jag återgick till att titta på TV eller mobilen, eller vad det nu är som fångar mitt intresse på morgonen.

Nu har han börjat koka ägg så jag får varma ägg på mina nyrostade brödmackor.

Och så öppnar han alltid dörren åt mig när jag ska kliva in i bilen. Han går över till min sida och öppnar dörren åt mig och stänger den innan han sätter sig på sin sida av bilen. Han ser det hela som en sport att vardagsuppvakta mig. Han blir verkligen inte sur om jag glömmer av att tacka utan verkar bara tycka att det är en fin grej att uppvakta sin flickvän lite. Och jag blir långsamt mer och mer van vid det hela och får en slags förvrängd verklighetsuppfattning om att det är så här alla har det. Man kan säga att det hela blivit en slags omvänd historia om psykisk misshandel. Allt blir vardag.



Och jag kommer inte att vakna upp till verkligheten 

förrän jag en vacker dag ska åka med en kompis i dennes bil 

och otåligt står och väntar på att 

den personen ska öppna bildörren åt mig.  

.