Sjunde utflykten och mänskliga koner
Jag och Galishimo red för tränaren P igår. Jag hade ovärderlig hjälp av Linn som följde med och ägnade en halv dag åt bara mig och Galishimo, som om det vore den självklaraste saken i världen. Alltså hästtjejer. Jag måste omvärdera dem. De har verkat farliga i några år men majoriteten är ju verkligen guldkorn. Jag bjöd henne på pizzeria Viking efteråt som tack och hoppades att hon haft en bra dag.
Det går utmärkt att kombinera tränaren P med den andra tränaren EH, för de säger samma saker till mig. Fast på lite olika sätt. Ungefär som två dikesgrävare som dikar sig fram till samma vattendrag från olika håll. Om vattenflödet är.. eh.. den perfekta ritten. Det perfekta ryttarflödet. Herregud vad kass jag blivit på metaforer.
I lördags så övade vi bland annat på att jag ska rida Galishimo nära hörn och väggar. Han är ju lite rädd för hörn och väggar. EH red ju Galishimo för två veckor sedan och har då hjälpt mig genom att själv sitta upp på honom och visa honom rent praktiskt på ett väldigt skickligt sätt att vägg och hörn inte är något farligt. Det blev stora framsteg efter den ritten med Galishimo och jag har lyckats hålla kvar den förändringen, så han blev verkligen bättre av bara ett pass av EH.
Tränaren P som jag hade i lördags, tog lite lyra på Galishimos träning mot ridväggen och utvecklade den. Denna gång var det min tur att rida Galishimo och P stöttade oss genom att vara en "mänsklig kon" som jag och Galishimo skulle runda. Galishimo känner sig ju trygg med människor så han känner sig ju trygg när en människa står nära honom. Denna mänskliga kon flyttade sig sedan successivt närmare och närmare hörn och väggar när vi cirkulerade runt "konen" så Galishimo fick hamna lite mitt emellan trygg människa och farligt hörn. Under tiden fick jag instruktioner om hur jag skulle lära mig parera de mindre spänningar som han då fick. P upprepade som ett mantra att jag skulle ställa honom inåt och driva framåt, säkert 20 gånger så nu ekar det fortfarande i huvudet på mig.
Det blir ju verkligen inga utbrott längre. Han kryper bara ihop och blir en liten rädd kanin ibland och det är varken svårt att sitta kvar eller stoppa honom. Det kan jag absolut leva med. Jag kan fortsätta träna som jag gör och hålla en tumme för att någon välvillig hästtjej vill vara mänsklig kon åt mig på ridhuset snart igen. Jag var otroligt nöjd efter ridpasset, men ganska varm och trött. Varför red jag ens med en utejacka i ridhuset? Är jag så inbitet van att rida utomhus att den inte gick ta av sig?
Det går utmärkt att kombinera tränaren P med den andra tränaren EH, för de säger samma saker till mig. Fast på lite olika sätt. Ungefär som två dikesgrävare som dikar sig fram till samma vattendrag från olika håll. Om vattenflödet är.. eh.. den perfekta ritten. Det perfekta ryttarflödet. Herregud vad kass jag blivit på metaforer.
I lördags så övade vi bland annat på att jag ska rida Galishimo nära hörn och väggar. Han är ju lite rädd för hörn och väggar. EH red ju Galishimo för två veckor sedan och har då hjälpt mig genom att själv sitta upp på honom och visa honom rent praktiskt på ett väldigt skickligt sätt att vägg och hörn inte är något farligt. Det blev stora framsteg efter den ritten med Galishimo och jag har lyckats hålla kvar den förändringen, så han blev verkligen bättre av bara ett pass av EH.
Tränaren P som jag hade i lördags, tog lite lyra på Galishimos träning mot ridväggen och utvecklade den. Denna gång var det min tur att rida Galishimo och P stöttade oss genom att vara en "mänsklig kon" som jag och Galishimo skulle runda. Galishimo känner sig ju trygg med människor så han känner sig ju trygg när en människa står nära honom. Denna mänskliga kon flyttade sig sedan successivt närmare och närmare hörn och väggar när vi cirkulerade runt "konen" så Galishimo fick hamna lite mitt emellan trygg människa och farligt hörn. Under tiden fick jag instruktioner om hur jag skulle lära mig parera de mindre spänningar som han då fick. P upprepade som ett mantra att jag skulle ställa honom inåt och driva framåt, säkert 20 gånger så nu ekar det fortfarande i huvudet på mig.
Det blir ju verkligen inga utbrott längre. Han kryper bara ihop och blir en liten rädd kanin ibland och det är varken svårt att sitta kvar eller stoppa honom. Det kan jag absolut leva med. Jag kan fortsätta träna som jag gör och hålla en tumme för att någon välvillig hästtjej vill vara mänsklig kon åt mig på ridhuset snart igen. Jag var otroligt nöjd efter ridpasset, men ganska varm och trött. Varför red jag ens med en utejacka i ridhuset? Är jag så inbitet van att rida utomhus att den inte gick ta av sig?
Kommentarer
Skicka en kommentar