Att satsa ännu mer
Jag är riktigt nöjd. Mitt mål för 2017 var faktiskt att åka på fem utflykter med Galishimo. Och nu är vi där! Och bara halva året har gått! Jag åkte ju till och med iväg med honom själv, dessutom.
Det var förresten precis ett år sedan jag fick hjälp av mamma att måla transporten invändigt, efter att vi bytt ut golvet. Jag visste det inte då, men transportmattan skulle inte behaga komma förrän i september. Men vi grejade på. Jag vet att jag urskuldade mig lite om det där dumma med att jag köpt en transport, innan jag fått tag på en bil att dra transporten med, men vi bestämde oss för att fixa med transporten som om jag hade en bil till den. För det skulle ju lösa sig, hade vi bestämt. Förr eller senare. På ett eller annat vis.
Sedan hade ju transporteringen av Galishimo ett halvår tidigare slutat i katastrof då han sparkade sönder sina egna bakben i den hyrda transporten, samt sparkat sönder delar av själva transporten, så jag visste inte om jag skulle fixa att transportera honom i framtiden. Om det ens skulle vara roligt. Kommer jag ens tycka det är kul att åka iväg med Galishimo eller har jag det bara som en rolig idé i mitt huvud? Som inte alls är lika rolig i verkligheten?
Men det skulle ju också lösa sig. Sade vi.
Jag vet att jag flera gånger funderade på hur jag skulle förhålla mig till Galishimo just då. Antingen så skulle jag dra ned på krutet med honom och helt enkelt låta honom vara en nöjeshäst för skogspromenader och lite cirklar i paddocken, och ägna min tid och energi åt säkrare kort. Eller så skulle jag fortsätta spara och knappt unna mig något eget, och köpa en egen transport och en egen bil och bara helt enkelt satsa ännu mer.
Det är lätt att satsa tid och energi på något som går bra. Men det är för jäkla svårt att satsa ihop 70.000 spänn (bil och transport) för en häst som det inte går jättebra för. Men jag gjorde det, och det blev bra!
Nu har jag bil. Nu har vi transport. Nu åker vi på kurser. Nu har vi ju faktiskt roligt. Ingen av oss är ju någon talang men vi är glada och tuffar på. Det var precis som jag och mamma sade förra året. Det skulle lösa sig.
Det var förresten precis ett år sedan jag fick hjälp av mamma att måla transporten invändigt, efter att vi bytt ut golvet. Jag visste det inte då, men transportmattan skulle inte behaga komma förrän i september. Men vi grejade på. Jag vet att jag urskuldade mig lite om det där dumma med att jag köpt en transport, innan jag fått tag på en bil att dra transporten med, men vi bestämde oss för att fixa med transporten som om jag hade en bil till den. För det skulle ju lösa sig, hade vi bestämt. Förr eller senare. På ett eller annat vis.
Sedan hade ju transporteringen av Galishimo ett halvår tidigare slutat i katastrof då han sparkade sönder sina egna bakben i den hyrda transporten, samt sparkat sönder delar av själva transporten, så jag visste inte om jag skulle fixa att transportera honom i framtiden. Om det ens skulle vara roligt. Kommer jag ens tycka det är kul att åka iväg med Galishimo eller har jag det bara som en rolig idé i mitt huvud? Som inte alls är lika rolig i verkligheten?
Men det skulle ju också lösa sig. Sade vi.
Mamma 2016
Jag vet att jag flera gånger funderade på hur jag skulle förhålla mig till Galishimo just då. Antingen så skulle jag dra ned på krutet med honom och helt enkelt låta honom vara en nöjeshäst för skogspromenader och lite cirklar i paddocken, och ägna min tid och energi åt säkrare kort. Eller så skulle jag fortsätta spara och knappt unna mig något eget, och köpa en egen transport och en egen bil och bara helt enkelt satsa ännu mer.
Det är lätt att satsa tid och energi på något som går bra. Men det är för jäkla svårt att satsa ihop 70.000 spänn (bil och transport) för en häst som det inte går jättebra för. Men jag gjorde det, och det blev bra!
Nu har jag bil. Nu har vi transport. Nu åker vi på kurser. Nu har vi ju faktiskt roligt. Ingen av oss är ju någon talang men vi är glada och tuffar på. Det var precis som jag och mamma sade förra året. Det skulle lösa sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar