Den där böngrytan
Den där böngrytan som jag gjorde i crock-poten, som jag nämnde tidigare. Den blev inte god. Den blev verkligen inte god. Förmodligen skulle bönorna ligga i vatten över natten, innan tillagning, för det blev ingen soppa alls. Bönorna sög upp allt vatten totalt och blev dubbelt så stora. Grytan var i princip torr morgonen efter.
Resten smakade vedervärdigt. Purjolöken, stekt bacon och selleri blev till en brun sörja, förmodligen brunfärgad av buljongen, och där man omöjligt kunde skilja det ena från det andra när man tog en sked av det. Mamma insisterade på att smaka och lät positiv i ungefär tre minuter. Sedan insåg hon att jag lagt upp en deciliter åt henne och att det vore oartigt att lämna en så liten portion.
"Den är ju god men... men... lite tung att äta." konstaterade mamma och stirrade på den en stund, innan hon bestämde sig för att äta upp. Okej. Inte dåligt. Bara tungt att äta. Jag antecknar...
Själv hade jag sju matlådor kvar med oätlig böngegga att gnaga mig igenom. Jag var för snål för att slänga det. Ingredienserna är ju nyttiga i sig och jag lär inte dö av att äta upp den torra grytan och sedan glömma att den någonsin hände mig. Ingen idé att frysa ned matlådorna och äta dem vid andra tillfällen, för de kommer sannolikt att undvikas till varje pris, och stanna i frysen i årtal som monument över min misslyckade matlagning och dåliga samvete för att jag aldrig äter upp dem.
Nu har jag ätit fyra av sju matlådor av den där böngrytan. Fyra matlådor alltså. Två dygns torr böngryta. Ni anar inte lidandet jag gått igenom. Jag tar ett djupt andetag. Kör några "Ave Maria" och kämpar mig igenom den. Tugga för tugga. Jag känner missmod när jag kliver in i ettan och känner en vag doft av böngrytan redan när jag kliver in i hallen, så jag tänder genast doftljus för att komma över den.
Väntar ni på en tvist? Ja det gör ni ju kanske. Det finns en tvist. Det verkar som att min kropp älskar böngrytan som mina smaklökar hatar. Jag har förmodligen förlorat över ett kilo vätska av kostförändringen. Magen mår jättebra. Jag har inget sockersug. Jag känner mig inte sådär uppblåst som jag känt mig ett tag. Magen är onekligen en aning plattare. Magen verkar helt enkelt gilla bönor.
Jag hoppas att det bara är ett kosmiskt sammanträffande och en olycklig slump att magen mår bra just nu under böngrytemisären. Eller att magens positiva reaktion egentligen är en fördröjd reaktion av all potatis och övriga rotfrukter jag ätit sedan jag skaffade crock-poten. Men är det så illa att magen faktiskt vill ha böngrytan...
... ja då kommer vi att ses igen. Jag och böngrytan.
Jag kommer att stå där än en gång. Ledsen. Vid bönhyllan på ICA. Med en ny bönpåse i handen. Och tänka att jag gör det för en god sak.
.
Resten smakade vedervärdigt. Purjolöken, stekt bacon och selleri blev till en brun sörja, förmodligen brunfärgad av buljongen, och där man omöjligt kunde skilja det ena från det andra när man tog en sked av det. Mamma insisterade på att smaka och lät positiv i ungefär tre minuter. Sedan insåg hon att jag lagt upp en deciliter åt henne och att det vore oartigt att lämna en så liten portion.
"Den är ju god men... men... lite tung att äta." konstaterade mamma och stirrade på den en stund, innan hon bestämde sig för att äta upp. Okej. Inte dåligt. Bara tungt att äta. Jag antecknar...
Själv hade jag sju matlådor kvar med oätlig böngegga att gnaga mig igenom. Jag var för snål för att slänga det. Ingredienserna är ju nyttiga i sig och jag lär inte dö av att äta upp den torra grytan och sedan glömma att den någonsin hände mig. Ingen idé att frysa ned matlådorna och äta dem vid andra tillfällen, för de kommer sannolikt att undvikas till varje pris, och stanna i frysen i årtal som monument över min misslyckade matlagning och dåliga samvete för att jag aldrig äter upp dem.
Nu har jag ätit fyra av sju matlådor av den där böngrytan. Fyra matlådor alltså. Två dygns torr böngryta. Ni anar inte lidandet jag gått igenom. Jag tar ett djupt andetag. Kör några "Ave Maria" och kämpar mig igenom den. Tugga för tugga. Jag känner missmod när jag kliver in i ettan och känner en vag doft av böngrytan redan när jag kliver in i hallen, så jag tänder genast doftljus för att komma över den.
Väntar ni på en tvist? Ja det gör ni ju kanske. Det finns en tvist. Det verkar som att min kropp älskar böngrytan som mina smaklökar hatar. Jag har förmodligen förlorat över ett kilo vätska av kostförändringen. Magen mår jättebra. Jag har inget sockersug. Jag känner mig inte sådär uppblåst som jag känt mig ett tag. Magen är onekligen en aning plattare. Magen verkar helt enkelt gilla bönor.
Jag hoppas att det bara är ett kosmiskt sammanträffande och en olycklig slump att magen mår bra just nu under böngrytemisären. Eller att magens positiva reaktion egentligen är en fördröjd reaktion av all potatis och övriga rotfrukter jag ätit sedan jag skaffade crock-poten. Men är det så illa att magen faktiskt vill ha böngrytan...
... ja då kommer vi att ses igen. Jag och böngrytan.
Jag kommer att stå där än en gång. Ledsen. Vid bönhyllan på ICA. Med en ny bönpåse i handen. Och tänka att jag gör det för en god sak.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar