Bästa uteritten hittills!

Jag och Galishimo fick sällskap av Linn och Cecilia i torsdags när vi körde "långrundan" som är en mil, (och som snart faktiskt inte känns som en 'långrunda' längre... men hur som helst: ) Linn var med! Cecilia var med! Och jag bestämde mig för att rida så länge jag orkade och sedan kliva av Galishimo när han börjar bli spänd och kan behöva marksupport. Både Linn och Cecilia är fullständigt införstådda i att jag mycket väl kan promenera mer än vad jag rider när jag är på "uteritt" och det brukar inte bekymra dem alls. Det är inga suckar när jag kliver av, det är inget "ska du inte försöka sitta kvar lite längre?" utan de pratar bara på glatt om sitt och man kan njuta av naturen. Till fots eller till häst. Det bestämmer jag själv.

Det intressanta för dagen var att Galishimo kändes otroligt fin och avspänd idag. Mer än någonsin. Jag kände mig också med ens lugnare och kom ned djupare i sadeln. Vissa situationer och passager som jag brukar ha svårt för kunde jag passera utan större problem. Traktorvägar över diken med buskage och sämre sikt brukar vara ett bekymmer för mig. Buskage över huvud taget är inte Galishimos grej. När vi skulle till ett av de första dikesövergångarna så flög det plötsligt upp en sjöfågel från buskarna som skrämde upp Galishimo. Men han lugnade snabbt ned sig. "Jag kan rida först här och träna...!" sade jag inspirerat och lyckades, efter lite nervöst fnitter, manövrera en nervös och glad arabhäst över dikespassagen, från hästryggen. Sedan fortsatte jag, under en inre trumpetfanfar att rida vidare. Överdrivet stolt.
"Såg ni?!?" vände jag mig om och frågade Linn (8 år yngre än mig) och Cecilia (17 år yngre än mig) när de lugnt skrittade efter mig på sina stencoola hästar över passagen, på lösa tyglar. De uttryckte, trots detta, sin stora aktning över denna beundransvärda bedrift. Utan minsta ironi. Alla har vi våra svårigheter.

Sedan fortsatte ridturen i samma anda. Vi såg en älg på ca 30 meters håll som stegade iväg så magiskt ljudlöst att Galishimo inte ens märkte den. Som ett sagoväsen. Vi red över järnvägen två gånger och över en träbro. Vi hörde tranor och såg dem flyga lågt över ängarna. Galishimo fick mindre fnatt och kunde galoppera några steg över diverse saker, främst hörn och buskar, eller så kunde han småfnatta lite med något kortare sidokast, men han återgick snabbt till sitt "normalläge" av att vara glad och lugn.

Jag behövde med andra ord aldrig kliva av på hela ridturen! Jag behövde inte ens kämpa för att sitta kvar utan det kändes helt självklart att allt skulle gå bra. Glädjen gick inte att dölja och jag tackade mina ridkompisar varmt efteråt. Det är så roligt med de här ständiga, små framstegen!