Hästtransportering och framsteg
Det är så otroligt enkelt att fästa transporten nu och jag gör det utan eftertanke. Saker som var så svåra från början gör jag utan ansträngning nu. Exempelvis var den gamla kulkopplingen svår att koppla i och ur, och jag blev mer eller mindre förtvivlad och fick knacka på den med en hammare i perioder i början, för att få den att lossna från dragkulan. Men kulkopplingen går nu lätt som en plätt att rucka på nu, och jag vet precis hur jag ska använda kroppen och gunga lite lätt med min egen vikt mot bilsidan för att rucka loss den, eller rucka fast den.
Likaså hade jag problem med att få fast sprinten på vänstra rampsidan på transporten då den var lite skev. En gång förra hösten gav jag upp och fick be min kompis Emil tackla till rampen ordentligt dagen efter, för att få fast sprinten och stänga transporten helt. Jag ringde till mamma den höstkvällen och sade lite förtvivlat att jag köpt en hästtransport jag inte klarar av att använda, eftersom jag inte klarar av att fälla upp rampen på egen hand, och att jag är helt dum i huvudet. Men sprinten till rampen har också ett hemligt knep, och jag insåg att om jag hänger på den, i en särskild vinkel, i stället för att tackla den, så glider den rätt.
Gamla prylar får ju ibland sina personliga egenheter, som man måste lära känna och greja på med några gånger innan det sitter. Och är man en tjej som vanligtvis jobbar på kontor och handleder och klurar tillsammans med arbetsgrupper, så behöver man tänka till lite extra när man står inför praktiska tekniska problem där man faktiskt måste använda kroppen. Nu behöver jag i alla fall inte anstränga mig längre. Transporten är alltid fast på fem minuter. Varken mer eller mindre. Jag känner mig helt trygg när jag använder den och det är inte särskilt ansträngande att varken köra transporten i stan eller backa med den när man väl kommit fram till ridhuset. Rampen får jag alltid upp på första försöket och sprinten glider in där den ska. Det enda som skvallrar om att jag haft problem är att jag märkbart stolt och högt säger "Sådär ja!" efteråt, vare sig jag är ensam eller inte.
Det var ändå bara tre månader sedan jag övningskörde för första gången med bil och transport och jag var ju hur lyrisk som helst.
Jag är helt inkörd på bilen också, och utan att blinka så kör jag in den i mitt pyttelilla garage trots att den bara har några centimeters marginal på varje sida. Jag var ju lite förberedd på att behöva säga upp min garageplats om jag inte skulle klara av att köra in och ut min stora Honda i den lilla blygsamma gluggen från mitt bostadshus som byggdes på 50-talet.
Det går alltså bara bra. Saker jag oroat mig för eller sett problem med under våren har löst sig av sig själva. Jag har vuxit med uppgifterna och är väldigt stolt.
Och lilla Galishimo, han kliver in i transporten som han aldrig har gjort något annat. Som en dans kliver han in och utan minsta tvekan. Han står så fint där inne, och jag klappar honom på rumpan, stänger rampen, och drar ned rullgardinen, utan att känna mig det minsta orolig. Tänk att jag för några veckor sedan tvivlade på om det ens var värt att försöka.
Mamma följde med idag och eftersom stora dörren till nya ridhuset var låst så fick vi ta med oss Galishimo och gå runt ridhuset, in genom ett stall, genom en trång hall, in i ett annat ridhus, dra undan ett stort draperi och passera det, genom en trång hall till, och sedan kom vi rätt till det nybyggda ridhuset och kunde öppna porten inifrån, som gått i baklås. Jag och mamma fnissade och virrade runt (vissa lampor hittade vi, ibland trevade vi i mörker) och Galishimo gick efter oss och såg bara mild och nyfiken ut på vart vi var på väg, egentligen.
Jag vågar fortfarande inte följa fyrkantspåret och rida serpentiner, utan ligger helst på en volt och är ganska spänd när jag rider. Men vi har ju kommit så långt. Plötsligt följer vi fyrkantspåret som vi aldrig gjort något annat. Jag känner mig inte orolig för att framstegen ska utebli, längre...
.
Likaså hade jag problem med att få fast sprinten på vänstra rampsidan på transporten då den var lite skev. En gång förra hösten gav jag upp och fick be min kompis Emil tackla till rampen ordentligt dagen efter, för att få fast sprinten och stänga transporten helt. Jag ringde till mamma den höstkvällen och sade lite förtvivlat att jag köpt en hästtransport jag inte klarar av att använda, eftersom jag inte klarar av att fälla upp rampen på egen hand, och att jag är helt dum i huvudet. Men sprinten till rampen har också ett hemligt knep, och jag insåg att om jag hänger på den, i en särskild vinkel, i stället för att tackla den, så glider den rätt.
Gamla prylar får ju ibland sina personliga egenheter, som man måste lära känna och greja på med några gånger innan det sitter. Och är man en tjej som vanligtvis jobbar på kontor och handleder och klurar tillsammans med arbetsgrupper, så behöver man tänka till lite extra när man står inför praktiska tekniska problem där man faktiskt måste använda kroppen. Nu behöver jag i alla fall inte anstränga mig längre. Transporten är alltid fast på fem minuter. Varken mer eller mindre. Jag känner mig helt trygg när jag använder den och det är inte särskilt ansträngande att varken köra transporten i stan eller backa med den när man väl kommit fram till ridhuset. Rampen får jag alltid upp på första försöket och sprinten glider in där den ska. Det enda som skvallrar om att jag haft problem är att jag märkbart stolt och högt säger "Sådär ja!" efteråt, vare sig jag är ensam eller inte.
Det var ändå bara tre månader sedan jag övningskörde för första gången med bil och transport och jag var ju hur lyrisk som helst.
Jag är helt inkörd på bilen också, och utan att blinka så kör jag in den i mitt pyttelilla garage trots att den bara har några centimeters marginal på varje sida. Jag var ju lite förberedd på att behöva säga upp min garageplats om jag inte skulle klara av att köra in och ut min stora Honda i den lilla blygsamma gluggen från mitt bostadshus som byggdes på 50-talet.
Det går alltså bara bra. Saker jag oroat mig för eller sett problem med under våren har löst sig av sig själva. Jag har vuxit med uppgifterna och är väldigt stolt.
Och lilla Galishimo, han kliver in i transporten som han aldrig har gjort något annat. Som en dans kliver han in och utan minsta tvekan. Han står så fint där inne, och jag klappar honom på rumpan, stänger rampen, och drar ned rullgardinen, utan att känna mig det minsta orolig. Tänk att jag för några veckor sedan tvivlade på om det ens var värt att försöka.
Mamma följde med idag och eftersom stora dörren till nya ridhuset var låst så fick vi ta med oss Galishimo och gå runt ridhuset, in genom ett stall, genom en trång hall, in i ett annat ridhus, dra undan ett stort draperi och passera det, genom en trång hall till, och sedan kom vi rätt till det nybyggda ridhuset och kunde öppna porten inifrån, som gått i baklås. Jag och mamma fnissade och virrade runt (vissa lampor hittade vi, ibland trevade vi i mörker) och Galishimo gick efter oss och såg bara mild och nyfiken ut på vart vi var på väg, egentligen.
Jag vågar fortfarande inte följa fyrkantspåret och rida serpentiner, utan ligger helst på en volt och är ganska spänd när jag rider. Men vi har ju kommit så långt. Plötsligt följer vi fyrkantspåret som vi aldrig gjort något annat. Jag känner mig inte orolig för att framstegen ska utebli, längre...
.
Kommentarer
Skicka en kommentar