Livet är förändring

I tisdags lyckades jag med att ta mig till ridhuset ensam, med Galishimo. Det var första gången jag åkte iväg helt ensam med honom. Sjutton gånger har andra stalltjejer, samt mina nära och kära, tålmodigt följt med som moraliskt stöd åt mig och Galishimo. Men nu börjar det bli dags att breda ut vingarna och fixa biffen själv. 18:de gången gillt! Det har ju gått problemfritt hela året, trots att Galishimo blir ganska stressad, men rutinerna sitter ju bättre och bättre och Galishimo är jättefin på att samarbeta och vänta under tiden jag ordnar med bakbom och annat. Visserligen står han och skakar numera, eftersom han är laddad att åka. Hela transporten vibrerar när hans stora lårmuskler vibrerar, men han står snällt och kan även ta en liten tugga godis och mumsa på inför avfärd. Han matvägrade ju ett tag eftersom han var fokuserad på uppgiften att stå stilla och inte få panik. Eller vad han nu fokuserade på. Ingen vet vad den där hästen fokuserar på ibland. Det är det som är det sö

Det är så otroligt enkelt att fästa transporten nu och jag gör det utan eftertanke. Saker som var så svåra från början gör jag utan ansträngning nu. Exempelvis var den gamla kulkopplingen svår att koppla i och ur, och jag blev mer eller mindre förtvivlad och fick knacka på den med en hammare i perioder i början, för att få den att lossna från dragkulan. Men kulkopplingen går nu lätt som en plätt att rucka på nu, och jag vet precis hur jag ska använda kroppen och gunga lite lätt med min egen vikt mot bilsidan för att rucka loss den, eller rucka fast den. Likaså hade jag problem med att få fast sprinten på vänstra rampsidan på transporten då den var lite skev. En gång förra hösten gav jag upp och fick be min kompis Emil tackla till rampen ordentligt dagen efter, för att få fast sprinten och stänga transporten helt. Jag ringde till mamma den höstkvällen och sade lite förtvivlat att jag köpt en hästtransport jag inte klarar av att använda, eftersom jag inte klarar av att fälla upp rampen

Idag var andra gången jag åkte till ridhuset med Galishimo. Elin hade tid att hjälpa till och då passade vi på! Igår på valborgsmässoafton så snöade det ordentligt och idag så blåste det. Jag funderade på om blåste skulle påverka lastningen då han kan bli lite stressad av blåsten, men det gick precis lika bra som alltid. Han knallade snällt in och stod stilla och väntade på att jag skulle stänga in honom. När vi väl var på plats så insåg jag ju att jag hade gjort ett generalfel och glömt sadelgjorden (det vill säga bältet runt hästmagen som håller fast sadeln, för er oinsatta men trogna läsare) så Galishimo fick ställas in i en spilta och jag fick blåsa tillbaka igen och hämta sadelgjorden. Detta gillade Galishimo INTE. Elin försökte prata med honom snällt, klia honom och erbjöd även massage men han var INTE imponerad av hennes tjänster, och hade VERKLIGEN upptäckt att matte försvunnit av oklar anledning. När jag kom tillbaka så stod han irriterat och ruskade på huvudet och trampad

Jag är så nöjd och stolt så jag orkar inte tona ned min självbelåtenhet idag. Vi tog den första utflykten till ridhuset idag med Galishimo, och det gick så mycket bättre än vad jag förväntat mig. Vi var tre ekipage som åkte samtidigt då jag bestämde mig för att följa Anna och Jenny, och så fick jag extra hjälp av Elin. Galishimo knallade in i transporten direkt. Han blängde lite på mig när jag drog ned "rullgardinen" ovanför rampen men verkade inte stressad. Sedan stod han relativt tyst i transporten. När vi var på ridskolan så väntade han på att få signal från mig och så backade han försiktigt, försiktigt ut. En hov i taget. Rakt bakåt. Elin följde med mig och det var tur, för jag visste inte alls riktigt hur jag skulle hantera sadel, träns och annat efter att jag lastat ur honom. Han stod snällt och tittade sig omkring när jag fumlade med utrustningen och Elin höll honom och småpratade med honom. Då den närmare parkeringen var full av bilar och hästtransporter, så fick

Nu har jag tränat mig kräkless på transporten. Kräk-less! Hela påsken har jag backat transporten, fäst den, gullat med Galishimo, dragit presenningen upp och ned som en annan ridådragare för en dockteater, gullat med Galishimo, kört bilen med Galishimo inuti i sju kilometer i timmen och neddragen ruta för att lyssna av om det är "normalbuller" i transporten eller "på väg att bli panik-buller" i transporten. Vi har även gasat på lite samt varit på ICA och varit i stan. Alla moment i lastningen har gått superbra och helt utan problem. Galishimo har gullats med från början till slut. Den lille prinsen har även kissat i transporten de två senaste gångerna vilket gjort att den fräscha nyrenoveade doften nu ersatts med urinstank. Urinet kryper dessutom in under gummimattan och lägger sig mot golvet så jag måste lufta ur transportmattan nu också. Dock så tror jag att en rädd häst inte kissar, så jag misstänker att den lilla Skönheten har det helt okej där i lådan när

Tänk vad stora förändringar det kan bli på bara fem veckor! För fem veckor sedan fick Galishimo panik när jag stängde rampen. Han blev även livrädd när jag prasslade med den där transportgardinen som jag fick pilla upp och ned med i en oändlig historia, för tre veckor sedan. Nu har vi ju kämpat på ett par gånger till och nu är han mycket lugnare! I förrgår åkte vi ju karusell runt stallplanen, i ungefär sju kilometer i timmen, men idag drog jag iväg med honom på ICA Kvantum, fyra kilometer bort, för att ta en glass i solen. Han sparkade och härjade i transporten vid ett tillfälle men annars verkade han lugn och snäll. Han hade ett väldigt glatt och nyfiket uttryck i ögonen när jag parkerat på ICA och tittade till honom. Han tog genast tag i min jackärm och höll fast den, lite sådär glatt och retsamt som han brukar göra när han är busig. Ögonen var lugna och nyfikna. Den där oron och paniken som han haft i början såg jag inte en skymt av. Puh, vilken lättnad! Jag vill inte ha

Påsklovet kom i grevens tid! Puh, säger jag bara. Jag var slut som en urvriden disktrasa. Jag hade definitivt tagit semester, om inte dessa fyra dagars ledighet hägrade borta i horisonten som ett förlovat land. Detta påsklov är det bara en grej som gäller, och det är att ta hand om min stackars försummade, förvildade och bortglömda lilla arabhäst. Jag har fortfarande lite svårt med andningen så träning och långpromenader får vara så länge. Galishimo har nästan glömt namnet på sin godisautomat under tiden hon varit borta. Hela fyra dagar utan kärlek. Det klarar knappt den lilla grå. Uteridbanan är fortfarande snötäckt med ett lager is ovanpå och Galishimo blev osäker när det knakade lite under fötterna på honom. Han ville inte galoppera och helst inte trava. Men vi körde på lite öppnor och slutor och back och annat. Han gick all in och vi finulade över det mesta mellan himmel och jord. Och så tittade vi på vackra svanar ute på fältet. Sedan så fick han ha öronpluggar för första gång

Nu har jag tappat räkningen på hur ofta jag transporttränat med Galishimo. Är det sex gånger? Jag har hållit på ett tag nu. Galishimo blir ju inte på bra humör när man fäller ned presenningen i bakluckan, eftersom presenningen prasslar och rör sig, så jag passade på att träna på ett litet annorlunda sätt idag när ändå Elin var med. Det här är inte en bild på min transport, men det är samma typ av presenning jag talar om. När man fällt upp rampen så drar man ned en slags gardin och fäster den med gummiringar på rampens utsida. Den prasslar. Den rör sig. Och den är bakom rumpan på stackars Galishimo. Elin stod framme vid huvudet och pratade kärlek med Galishimo och erbjöd honom foder, under tiden som jag stod bakom honom och drog upp och ned presenningen, på exakt samma metodiska sätt, upp och ned... i tio minuter. Galishimo var väldigt kränkt över detta och kunde ICKE äta pellets när han blivit så illa hotad av presenningen. Och vi stod bara och såg på, vi grymma, grymma människo

Transportträningen går också framåt. Nu har min kompis Anna också köpt en egen transport så min transport står nu mitt emellan två andra transporter och behöver precisionsparkeras (i en lätt och liten s-formation eftersom stallet är i vägen för att man ska kunna backa rakt bak till den). Detta går inte smidigt men klart över förväntan. Det är riktigt bra träning för mig att pilla på med att backa in den i lugn och ro. Det gäller att titta bakåt i de stora svängarna och titta i backspegeln i finliret. Inte omöjligt! Galishimo har också gjort lite framsteg i helgens transportträning. Han är mycket lugnare nu och får betydligt mindre nervositets-diarré. Han känns inte lika orolig när jag drar ned gardinpresseningen på baksidan, ovanför den stängda rampen. Han står och trampar på stället ungefär som en joggare vid rödljus, men det känns mindre spänt än tidigare då han mer liksom frös fast och ryckte till.  Han kommer alltså snabbare till ro. Han kliver lugnt och försiktigt både in

Jag startade lördagen klockan åtta med att laga hästtäcken i stallet (Sju revor, två täcken) för hand och red sedan Galishimo. Vi red i en åtta och övade på galoppfattningar åt olika håll. Så vi galopperade nästan en hel cirkel, skrittade några steg, och galopperade sedan åt andra hållet. Galishimo är ju lättroad så han tyckte detta var jättekul och laddade som sjutton när vi skulle skritta några steg. Så det var mest bråk i skritten då han taktade och skruvade på sig och ville ge järnet... Han har ju dessutom gärna velat fuska med att ta vänster galopp i högervarv men nu gjorde han rätt alla gånger hela ridturen, förutom vid ett tillfälle. Vänstergaloppen från skritt kändes dessutom superbra. Han sköt ifrån bra med bakbenen och behövde inga travsteg för att "komma igång" om man säger så. Det kändes som att sitta på krut. Han har superbra fokus (för att vara han, då) och bra tryck just nu. Han är jätterolig att rida. Mamma kom och fotograferade oss lite i slutet på passet

Galishimo får panik när rampen fälls upp i transporten. Jag har ju inte fällt upp rampen tidigare men gjorde det ikväll och resultatet blev inte så bra. Jag stod vid honom i transporten och försökte lugna honom i en halvtimme men han skakade i hela kroppen och sprutade diarré och man såg pulsen slå genom hela kroppen på honom. Då kände man sig ungefär som världens sämsta tänkbara hästägare. Det blev också väldigt kallt att stå ensam ute i kylan, med sin oroliga lilla häst, i den diarréstinkande transporten, så jag blev alldeles genomfrusen. Jag tyckte inte heller om att se honom må dåligt så jag fick spänningsvärk i ryggen och axlarna. Lilla, lilla bakskygga Galishimo. Jag försökte mata honom med lite foder men han hade svårt att äta och ryckte till vid minsta lilla ljud, och stirrade ängsligt bakom sig, om och om igen. Det kanske är kopplat till olyckan för ett och ett halvt år sedan, men vi måste ju försöka gå vidare ändå. Jag hoppas att det känns bättre för honom i morgon i alla f

Både fredagen, lördagen och söndagen har jag lasttränat Galishimo. Han är ju en ganska lättlastad kille men själv så är jag osäker på flera moment. Att backa bilen mot dragkroken och fästa den känns lite osäkert. Vilken utrustning jag behöver när jag ska lastträna har jag också varit osäker på. Sedan känns det obehagligt att gå in i ett så trångt utrymme med Galishimo om han är lite på tårna och trampar runt. Sedan så ska jag ju kunna lasta honom helt själv utan hjälp från andra och då är det ännu viktigare att jag känner mig säker. Galishimo var inte särskilt mycket på tårna. Under fredagen så ville han inte låta sig lastas alls. Men på slutet kom han in och då fick han pellets. Detta kom han givetvis ihåg. Transportlastning och pellets hör ihop. Så sedan dess har han varit ytterst positiv och väldigt tålmodig med mig under lastträningen. På lördagen hade jag alldeles för lång lina och för mycket utrustning vilket bara gjorde mig klumpig. Galishimo stod artigt och väntade under tide

När jag och Per åkte hem från kursen så kände vi hur hela transporten ruskades till och bullrade. "Eh. Det där är säkert normalt?" sa jag först till Per, lite tveksamt. Efter lite mer tumult som fick hela bilen att skaka så kom vi fram till att det där definitivt INTE låta i en transport. Vi stannade och öppnade framluckan. Klart upprörd häst. Väldigt upprörd häst. Minst 20 minuters bilresa kvar. Vi har bara kört en kilometer. Lite tyst satte jag mig i bilen igen. Tystnad. Tystnad. Sedan kaos i transporten. "Äh. Det är kanske normalt. Jag vet ju inte. Så klart de ska försöka stöka lite därinne någon gång." sa jag tveksamt och bet mig i läppen, och fortsatte: "Han är ju unghäst..." vi måste ju hem hur vi än gör. Här kan vi ju inte stå... Ytterligare utbrott när vi närmade oss staden. Sedan ytterligare utbrott. Och sedan ännu ett. Jag började le lite panikartat med ett påklistrat leende och sa med lite svag röst till Per: "Hm, jag får nog