Första utflykten till ridhuset
Jag är så nöjd och stolt så jag orkar inte tona ned min självbelåtenhet idag. Vi tog den första utflykten till ridhuset idag med Galishimo, och det gick så mycket bättre än vad jag förväntat mig. Vi var tre ekipage som åkte samtidigt då jag bestämde mig för att följa Anna och Jenny, och så fick jag extra hjälp av Elin. Galishimo knallade in i transporten direkt. Han blängde lite på mig när jag drog ned "rullgardinen" ovanför rampen men verkade inte stressad. Sedan stod han relativt tyst i transporten.
När vi var på ridskolan så väntade han på att få signal från mig och så backade han försiktigt, försiktigt ut. En hov i taget. Rakt bakåt. Elin följde med mig och det var tur, för jag visste inte alls riktigt hur jag skulle hantera sadel, träns och annat efter att jag lastat ur honom. Han stod snällt och tittade sig omkring när jag fumlade med utrustningen och Elin höll honom och småpratade med honom. Då den närmare parkeringen var full av bilar och hästtransporter, så fick vi ta en parkering lite längre bort, och promenera en stund innan vi kom fram till ingången. Galishimo passerade en liten hund, bilar, en hästhage, transporter, främmande hästar och människor som prasslade med påsar, han tittade oroligt på dem men lyssnade noggrant på mig och skrittade snällt bredvid mig. Det är en stor skillnad då gångarten skritt är det första som brukar försvinna när han är stressad. Jag har aldrig upplevt honom så lugn och lyhörd i en ny miljö.
Vid spiltan vid ingången så var det hoppträning och stora hästar dundrade förbi i full galopp på andra sidan sargen, bara några meter bredvid Galishimo, och han tittade nyfiket på vad det kunde vara för något.
"Nej, du ska inte behöva gå på hoppkurs, vi ska till det andra ridhuset..." tröstade Elin Galishimo under tiden han stirrade.
Sedan gick jag och joggade runt med honom i ridhuset en stund, men kände att han verkade ganska säker och att det nog inte var någon fara med att sitta upp. Han spände till men Elin ledde honom några meter och sedan gick det bra att rida själv.
Galishimo var verkligen så mycket bättre än vad jag förväntat mig. Trots en massa störande moment och den nya miljön så var han lydig och följsam. Sedan hade jag ju verkligen kanonhjälp av Anna och Jenny. Exempelvis så gjorde Anna halt alldeles i närheten när jag skulle sitta upp för att hjälpa Galishimo att slappna av, och så skrittade de i början när jag red. När de såg att jag hade läget under kontroll så frågade de "Är det okej om vi travar lite nu?" vilket var väldigt, väldigt hänsynsfullt och uppskattat. Utan dem så hade det nog inte gått så här bra.
Elin filmade och peppade och så jag fick lite fina bilder också. Han var lite rädd för väggarna men det kändes inte som något större problem. Jag pressade honom inte så mycket nu, inte mig själv heller för den delen, utan huvudsaken är ju att vi kommit fram hit och får ett roligt första pass.
Efter en sisådär tio minuters ridning så gav jag mig faktiskt. Vi hade promenerat i tio minuter i ridhuset också, så vi var väl där cirka 20 minuter. Det kändes faktiskt som det räckte som första utflykt. Dessutom så känns det som att man kan visa lite hänsyn tillbaka till Anna och Jenny så de får rida på "som vanligt" och slippa tänka på oss när vi lullar runt. Galishimo skulle ju lastas och åka hem också, och nu när han skött sig strålande så ville jag inte utmana ödet. Vi gör om det här på måndag och så sätter vi lite mer fokus på ridningen då i stället. Jag har redan bokat Elin och vi följer med Anna och Jenny igen.
Ju oftare desto bättre!
När vi var på ridskolan så väntade han på att få signal från mig och så backade han försiktigt, försiktigt ut. En hov i taget. Rakt bakåt. Elin följde med mig och det var tur, för jag visste inte alls riktigt hur jag skulle hantera sadel, träns och annat efter att jag lastat ur honom. Han stod snällt och tittade sig omkring när jag fumlade med utrustningen och Elin höll honom och småpratade med honom. Då den närmare parkeringen var full av bilar och hästtransporter, så fick vi ta en parkering lite längre bort, och promenera en stund innan vi kom fram till ingången. Galishimo passerade en liten hund, bilar, en hästhage, transporter, främmande hästar och människor som prasslade med påsar, han tittade oroligt på dem men lyssnade noggrant på mig och skrittade snällt bredvid mig. Det är en stor skillnad då gångarten skritt är det första som brukar försvinna när han är stressad. Jag har aldrig upplevt honom så lugn och lyhörd i en ny miljö.
Vid spiltan vid ingången så var det hoppträning och stora hästar dundrade förbi i full galopp på andra sidan sargen, bara några meter bredvid Galishimo, och han tittade nyfiket på vad det kunde vara för något.
"Nej, du ska inte behöva gå på hoppkurs, vi ska till det andra ridhuset..." tröstade Elin Galishimo under tiden han stirrade.
Sedan gick jag och joggade runt med honom i ridhuset en stund, men kände att han verkade ganska säker och att det nog inte var någon fara med att sitta upp. Han spände till men Elin ledde honom några meter och sedan gick det bra att rida själv.
Elin filmade och peppade och så jag fick lite fina bilder också. Han var lite rädd för väggarna men det kändes inte som något större problem. Jag pressade honom inte så mycket nu, inte mig själv heller för den delen, utan huvudsaken är ju att vi kommit fram hit och får ett roligt första pass.
Efter en sisådär tio minuters ridning så gav jag mig faktiskt. Vi hade promenerat i tio minuter i ridhuset också, så vi var väl där cirka 20 minuter. Det kändes faktiskt som det räckte som första utflykt. Dessutom så känns det som att man kan visa lite hänsyn tillbaka till Anna och Jenny så de får rida på "som vanligt" och slippa tänka på oss när vi lullar runt. Galishimo skulle ju lastas och åka hem också, och nu när han skött sig strålande så ville jag inte utmana ödet. Vi gör om det här på måndag och så sätter vi lite mer fokus på ridningen då i stället. Jag har redan bokat Elin och vi följer med Anna och Jenny igen.
Ju oftare desto bättre!
Kommentarer
Skicka en kommentar