När min mamma rider...
Mamma envisas ju med att lära sig rida på Galishimo. Fortfarande. Vilket jag går med på, med skräckblandad förtjusning. Galishimo är en lite spännande häst att lära sig rida på, eftersom han tar väldigt många initiativ och även ibland prövar att gå ned i diket med henne, bara för att retas. Jag promenerade på marken och mamma red bredvid oss, igår. Trots att hon rider honom ganska sporadiskt så gör hon väldigt stora framsteg.
Från början var hon lite rädd för att ta kommandot över honom och trodde att hon gjorde något fel när hon red honom. Då fick jag peppa henne att driva sin vilja igenom och säga till honom ifall han inte lyssnade på henne. Hon har också varit väldigt rädd för att dra honom i munnen i tyglarna, och jag har förklarat att han är ett djur på 450 kilo, och inte en porslinsdocka, och att han faktiskt vackert får bli dragen i munnen om han inte gör som hon säger. Han ska lära sig att anpassa sig efter henne. Punkt slut. Nu har hon blivit lite tryggare med det och jag märker att hon säger till honom ordentligt och vågar ta i tyglarna.
Under promenaden igår så behövde jag knappt korrigera henne en enda gång och hörde hur hon fnissade från sadeln:
"NÄ, nu har jag faktiskt bestämt att du ska gå på mitten av vägen!" sa hon till honom ibland och så hörde man:
"VAD SKA DU NER I DIKET Å GÖRA?!" och så drog hon till honom i tygeln bestämt. Och sedan hörde jag en väldigt nöjd röst:
"Nu sa jag faktiskt att han skulle flytta undan för mitt ben och flytta sig åt höger, och då gjorde han faktiskt det..."
Sedan blev Galishimo rädd för Katarina som kom joggades bakom oss, (trots att hon väldigt pedagogiskt försökte förvarna oss med ett vänligt "Ho ho! Här kommer jag!") men Galishimo missade henne i alla fall, och spratt till och skuttade två meter framåt och vände sig hastigt om. Då skrek mamma rakt ut, höll fast sig i sadelknoppen, och sedan konstaterade hon nöjt:
"Nädu, det där skrämmer inte mig. Jag är faktiskt inte så räddhågsen som man kan tro. Nej jag tänker fortsätta rida..."
Och så gjorde hon det...
Från början var hon lite rädd för att ta kommandot över honom och trodde att hon gjorde något fel när hon red honom. Då fick jag peppa henne att driva sin vilja igenom och säga till honom ifall han inte lyssnade på henne. Hon har också varit väldigt rädd för att dra honom i munnen i tyglarna, och jag har förklarat att han är ett djur på 450 kilo, och inte en porslinsdocka, och att han faktiskt vackert får bli dragen i munnen om han inte gör som hon säger. Han ska lära sig att anpassa sig efter henne. Punkt slut. Nu har hon blivit lite tryggare med det och jag märker att hon säger till honom ordentligt och vågar ta i tyglarna.
Under promenaden igår så behövde jag knappt korrigera henne en enda gång och hörde hur hon fnissade från sadeln:
"NÄ, nu har jag faktiskt bestämt att du ska gå på mitten av vägen!" sa hon till honom ibland och så hörde man:
"VAD SKA DU NER I DIKET Å GÖRA?!" och så drog hon till honom i tygeln bestämt. Och sedan hörde jag en väldigt nöjd röst:
"Nu sa jag faktiskt att han skulle flytta undan för mitt ben och flytta sig åt höger, och då gjorde han faktiskt det..."
Sedan blev Galishimo rädd för Katarina som kom joggades bakom oss, (trots att hon väldigt pedagogiskt försökte förvarna oss med ett vänligt "Ho ho! Här kommer jag!") men Galishimo missade henne i alla fall, och spratt till och skuttade två meter framåt och vände sig hastigt om. Då skrek mamma rakt ut, höll fast sig i sadelknoppen, och sedan konstaterade hon nöjt:
"Nädu, det där skrämmer inte mig. Jag är faktiskt inte så räddhågsen som man kan tro. Nej jag tänker fortsätta rida..."
Och så gjorde hon det...
Kommentarer
Skicka en kommentar