Mamma har alltid rätt

Jag har varit sjuk en vecka och energin blev begränsad till att fixa jobbet. Jobbet går först. Punkt slut. Sedan har jag krupit under täcket och tyckt synd om mig själv. Hela helgen var jag sängliggandes med feber och mådde riktigt uselt.

Som vanligt hölls den sedvanliga konversationen som alltid hålls mellan mig och mamma när jag är sjuk:

"Mamma. Det här kan inte vara rätt."
"Jodå. Du är sjuk. Alla blir sjuka."
"Nä. Det är något fel. Jag tar mig knappt upp ur sängen. Det är något fel på riktigt."
"Du brukar ju bli ängslig när du är sjuk, du fungerar ju på det viset. Det är uppenbarligen så din hjärna är byggd."
"Nä! Jag menar allvar den här gången. Jag tror jag gått in i väggen. Det här blir inte bättre."
"Du brukar ju alltid bli bra efter några dagar. Du får ju lätt kortisolbrist också, då får du ju också väldigt svårt att orka något. Det blir ju bra på ett par dagar när kroppen vilat."
".... nej.. det här är något annat. Det här är en utmattningsdepression, jag har bränt ut mig..."

"Du blir alltid bra efter några dagar, Katarina." repeterar mamma tålmodigt.
"... men tänk om jag inte blir det den här gången?"
"Då löser det sig ändå. Men du blir lätt paranoid när du har feber."
"Jag är ju alldeles ensam. Helt ensam."
"Det är ingen fara. Du har gott om vänner som ställer upp om det skulle behövas."

"MEN VEM SKA KÖPA DISKMEDEL?! JAG HAR SLUT PÅ DISKMEDEL?!"
"Fast det gör ju ingenting om disken står kvar några dagar."
"Nähä. Jaha."
"Vi brukar ju prata så här när du är sjuk. Du upptäcker alltid att du blir bra efter ett par dagar."

Och ja. Mamma hade rätt som vanligt. I måndags mådde jag lite bättre. I morse mådde jag strålande och studsade till gymmet på glada starka ben.

Nästan som om kroppen blivit i ännu bättre form efter vilan...

 

Diskmedlet räckte också.