Mamma har alltid rätt

Jag har varit sjuk en vecka och energin blev begränsad till att fixa jobbet. Jobbet går först. Punkt slut. Sedan har jag krupit under täcket och tyckt synd om mig själv. Hela helgen var jag sängliggandes med feber och mådde riktigt uselt.

Som vanligt hölls den sedvanliga konversationen som alltid hålls mellan mig och mamma när jag är sjuk:

"Mamma. Det här kan inte vara rätt."
"Jodå. Du är sjuk. Alla blir sjuka."
"Nä. Det är något fel. Jag tar mig knappt upp ur sängen. Det är något fel på riktigt."
"Du brukar ju bli ängslig när du är sjuk, du fungerar ju på det viset. Det är uppenbarligen så din hjärna är byggd."
"Nä! Jag menar allvar den här gången. Jag tror jag gått in i väggen. Det här blir inte bättre."
"Du brukar ju alltid bli bra efter några dagar. Du får ju lätt kortisolbrist också, då får du ju också väldigt svårt att orka något. Det blir ju bra på ett par dagar när kroppen vilat."
".... nej.. det här är något annat. Det här är en utmattningsdepression, jag har bränt ut mig..."

"Du blir alltid bra efter några dagar, Katarina." repeterar mamma tålmodigt.
"... men tänk om jag inte blir det den här gången?"
"Då löser det sig ändå. Men du blir lätt paranoid när du har feber."
"Jag är ju alldeles ensam. Helt ensam."
"Det är ingen fara. Du har gott om vänner som ställer upp om det skulle behövas."

"MEN VEM SKA KÖPA DISKMEDEL?! JAG HAR SLUT PÅ DISKMEDEL?!"
"Fast det gör ju ingenting om disken står kvar några dagar."
"Nähä. Jaha."
"Vi brukar ju prata så här när du är sjuk. Du upptäcker alltid att du blir bra efter ett par dagar."

Och ja. Mamma hade rätt som vanligt. I måndags mådde jag lite bättre. I morse mådde jag strålande och studsade till gymmet på glada starka ben.

Nästan som om kroppen blivit i ännu bättre form efter vilan...

 
Diskmedlet räckte också.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer