Hästar och blod
När jag och Per åkte hem från kursen så kände vi hur hela transporten ruskades till och bullrade.
"Eh. Det där är säkert normalt?" sa jag först till Per, lite tveksamt. Efter lite mer tumult som fick hela bilen att skaka så kom vi fram till att det där definitivt INTE låta i en transport. Vi stannade och öppnade framluckan. Klart upprörd häst. Väldigt upprörd häst. Minst 20 minuters bilresa kvar. Vi har bara kört en kilometer.
Lite tyst satte jag mig i bilen igen. Tystnad. Tystnad. Sedan kaos i transporten.
"Äh. Det är kanske normalt. Jag vet ju inte. Så klart de ska försöka stöka lite därinne någon gång." sa jag tveksamt och bet mig i läppen, och fortsatte:
"Han är ju unghäst..." vi måste ju hem hur vi än gör. Här kan vi ju inte stå...
Ytterligare utbrott när vi närmade oss staden.
Sedan ytterligare utbrott.
Och sedan ännu ett.
Jag började le lite panikartat med ett påklistrat leende och sa med lite svag röst till Per:
"Hm, jag får nog förbereda mig på blod. Det kan vara blod i transporten." sa jag.
10 minuter senare öppnade Per transporten och han slogs av ett tätt moln av fukt och värme. Som en bastu. Jag bara gapade. Ut stegade lydigt en genomblöt häst full med blod på båda bakbenen. Jag gapade. I transporten hängde bakbommen lös och ur sina gängor, sidoväggen var förflyttad och även stolpen i fören hade fått sig en tackling så den kom ur sitt läge. Blod på väggarna. Galishimo haltade. Jag gapade.
Sedan blev jag ett litet barn och kunde inte sluta gråta. Jag grät och kved.
"Varför är han inte som alla andra? Varför fick just jag honom? Varför får det bara inte gå bra..." snorade jag mot hans axel i höstmörkret, övertygad om att inget kommer att bli bra igen.
Men vet ni vad? Det blev bra. Veterinären har tagit hand om Galishimo jättebra. Per har lagat transporten. Jag tog en hink med vatten och svamp och skurade bort blodet från väggarna. En tjej på Brönet lånade ut sin gamla kloka hästtant på 24 år, som sällskapsdam, så Galishimo inte behövde känna sig orolig eller ensam. Vänner har tittat genom boxgallret och gett sina utlåtanden. De har rynkat sina pannor och sagt "Hm, det där är nog inte så illa ändå." och det var vad veterinären sa också.
Sedan nämnde veterinären det där med blod. Och hästar. En häst rymmer ca 30 liter blod. När man tappar dem på blod kan man ta fem liter utan att det tar skada på deras allmänhälsa. Galishimos utsmetade mängd blod kan se ut som ett blodbad utan att det egentligen behöver vara särskilt illa. Jag kommer att ha tillbaka min fina arab i toppform på nolltid. Jag ska bara ge honom några veckor så såren hinner läka. Sedan är han ready to go.
.
"Eh. Det där är säkert normalt?" sa jag först till Per, lite tveksamt. Efter lite mer tumult som fick hela bilen att skaka så kom vi fram till att det där definitivt INTE låta i en transport. Vi stannade och öppnade framluckan. Klart upprörd häst. Väldigt upprörd häst. Minst 20 minuters bilresa kvar. Vi har bara kört en kilometer.
Lite tyst satte jag mig i bilen igen. Tystnad. Tystnad. Sedan kaos i transporten.
"Äh. Det är kanske normalt. Jag vet ju inte. Så klart de ska försöka stöka lite därinne någon gång." sa jag tveksamt och bet mig i läppen, och fortsatte:
"Han är ju unghäst..." vi måste ju hem hur vi än gör. Här kan vi ju inte stå...
Ytterligare utbrott när vi närmade oss staden.
Sedan ytterligare utbrott.
Och sedan ännu ett.
Jag började le lite panikartat med ett påklistrat leende och sa med lite svag röst till Per:
"Hm, jag får nog förbereda mig på blod. Det kan vara blod i transporten." sa jag.
10 minuter senare öppnade Per transporten och han slogs av ett tätt moln av fukt och värme. Som en bastu. Jag bara gapade. Ut stegade lydigt en genomblöt häst full med blod på båda bakbenen. Jag gapade. I transporten hängde bakbommen lös och ur sina gängor, sidoväggen var förflyttad och även stolpen i fören hade fått sig en tackling så den kom ur sitt läge. Blod på väggarna. Galishimo haltade. Jag gapade.
Sedan blev jag ett litet barn och kunde inte sluta gråta. Jag grät och kved.
"Varför är han inte som alla andra? Varför fick just jag honom? Varför får det bara inte gå bra..." snorade jag mot hans axel i höstmörkret, övertygad om att inget kommer att bli bra igen.
Men vet ni vad? Det blev bra. Veterinären har tagit hand om Galishimo jättebra. Per har lagat transporten. Jag tog en hink med vatten och svamp och skurade bort blodet från väggarna. En tjej på Brönet lånade ut sin gamla kloka hästtant på 24 år, som sällskapsdam, så Galishimo inte behövde känna sig orolig eller ensam. Vänner har tittat genom boxgallret och gett sina utlåtanden. De har rynkat sina pannor och sagt "Hm, det där är nog inte så illa ändå." och det var vad veterinären sa också.
Sedan nämnde veterinären det där med blod. Och hästar. En häst rymmer ca 30 liter blod. När man tappar dem på blod kan man ta fem liter utan att det tar skada på deras allmänhälsa. Galishimos utsmetade mängd blod kan se ut som ett blodbad utan att det egentligen behöver vara särskilt illa. Jag kommer att ha tillbaka min fina arab i toppform på nolltid. Jag ska bara ge honom några veckor så såren hinner läka. Sedan är han ready to go.
"Och sedan så hoppas jag verkligen att vi ses på någon träning någon gång!"
log veterinären och blinkade. För hon var tydligen också en hästtjej.
Då kändes allt mycket bättre.
.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar