Jag rider inte bara för min skull
"Du där!" säger jag till den främmande tjejen som tar undan lite hästlort på ridbanan.
"Eh, kan du hjälpa mig upp?" fortsätter jag. Hon tittar upp på mig och nickar. Hon ser en mindre road ryttare bredvid en mycket ivrig och taggad arabhäst.
"Vad ska jag hjälpa till med?" frågar hon glatt.
"Alltså. Jag tar mig inte upp på hästen. Han är övertaggad igen." mumlar jag och fortsätter:
"Han kan inte stå stilla vid uppsittningspallen utan kör jämfotahopp i stället. Jag är rädd han springer omkull pallen, så det vore bättre om du stod bredvid och höll emot sadeln så den inte glider för mycket, så sitter jag upp som han är. Al dente."
Galishimos ögon glittrade och han såg ut som att han taggat hela morgonen för dagens pass. Märkligt med tanke på att han tränat ganska hårt fem av sju dagar nu och att det var veckans tredje pass på raken. Nu stod han och trampade runt för sig själv i sin alldeles egna frenesi. Efter mindre mutter och trampande kom jag upp. Tjejen tittade tveksamt på Galishimo som glömt gångarten skritt utan taktade och trampade runt med vidgade näsborrar.
"Går det bra nu då? Kan jag lämna er?" sa hon tveksamt.
"Jajjamensan. Tack för hjälpen!" sa jag glatt. Galishimo såg ut som att han såg världen för första gången och stirrade stint på sin egen skugga samtidigt som han försökte springa förbi den. Eftersom det inte gick skritta så började jag jobba i traven direkt, och efter lite krumelurer i traven så började jag galoppera. Det märktes hur tacksam Galishimo blev över att få jobba i galoppen. Han kämpar för att bära sig bra och frustar tacksamt ur sig spänningarna med spetsade öron. Så vi körde flera varv i vänster och sedan flera varv i höger. Ju mer jag krävde av honom ju tröttare blev han.
Sedan var han min kattunge igen. Han blev alldeles mjuk i kroppen och avspänd och glad. Ingenting var farligt längre. Som om jag just gjort honom en tjänst. Gett honom en uppgift. Låtit honom få kämpa och fokusera. Hjälpt honom att bli lite trött och slappna av. Han behöver verkligen dressyren för att må bra. Jag kan inte säga att jag bara rider dressyr för min skull. Dressyren är en metod för att ta hand om Galishimo, så han mår så bra som möjligt, både i kropp och knopp.
.
"Eh, kan du hjälpa mig upp?" fortsätter jag. Hon tittar upp på mig och nickar. Hon ser en mindre road ryttare bredvid en mycket ivrig och taggad arabhäst.
"Vad ska jag hjälpa till med?" frågar hon glatt.
"Alltså. Jag tar mig inte upp på hästen. Han är övertaggad igen." mumlar jag och fortsätter:
"Han kan inte stå stilla vid uppsittningspallen utan kör jämfotahopp i stället. Jag är rädd han springer omkull pallen, så det vore bättre om du stod bredvid och höll emot sadeln så den inte glider för mycket, så sitter jag upp som han är. Al dente."
Galishimos ögon glittrade och han såg ut som att han taggat hela morgonen för dagens pass. Märkligt med tanke på att han tränat ganska hårt fem av sju dagar nu och att det var veckans tredje pass på raken. Nu stod han och trampade runt för sig själv i sin alldeles egna frenesi. Efter mindre mutter och trampande kom jag upp. Tjejen tittade tveksamt på Galishimo som glömt gångarten skritt utan taktade och trampade runt med vidgade näsborrar.
"Går det bra nu då? Kan jag lämna er?" sa hon tveksamt.
"Jajjamensan. Tack för hjälpen!" sa jag glatt. Galishimo såg ut som att han såg världen för första gången och stirrade stint på sin egen skugga samtidigt som han försökte springa förbi den. Eftersom det inte gick skritta så började jag jobba i traven direkt, och efter lite krumelurer i traven så började jag galoppera. Det märktes hur tacksam Galishimo blev över att få jobba i galoppen. Han kämpar för att bära sig bra och frustar tacksamt ur sig spänningarna med spetsade öron. Så vi körde flera varv i vänster och sedan flera varv i höger. Ju mer jag krävde av honom ju tröttare blev han.
Sedan var han min kattunge igen. Han blev alldeles mjuk i kroppen och avspänd och glad. Ingenting var farligt längre. Som om jag just gjort honom en tjänst. Gett honom en uppgift. Låtit honom få kämpa och fokusera. Hjälpt honom att bli lite trött och slappna av. Han behöver verkligen dressyren för att må bra. Jag kan inte säga att jag bara rider dressyr för min skull. Dressyren är en metod för att ta hand om Galishimo, så han mår så bra som möjligt, både i kropp och knopp.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar