Det här med barnfrihet
Snart fyller jag 35 och jag börjar långsamt landa i det här med att jag inte kommer att få barn. Eller jag kommer inte att vilja skaffa barn. Nu handlar ju inte barn om bara mig, utan givetvis också den miljö man infinner sig i. Vad man har för arbete, vilka ekonomiska ambitioner man har, vilka krav samhället förväntar sig av en som förälder, hur mycket ens partner vill ha barn, hur nära släktingar och hjälpande vänner som finns, och så vidare.
Det handlar ju också om vem man är. Själv så är jag högpresterande och noggrann på arbetet samtidigt som jag är väldig känslig och har ett stort behov av både meningsfull fritid samt återhämtning och tyst tid. Det är en skitdålig kombination om jag vill bli mamma. Skitdålig. För att inte nämna hur lätt jag känner skuldkänslor.
"Du anpassar dig..." säger vissa vänner tröstande men tänk om jag faktiskt inte gör det? Ska jag stå där utbränd och jobba halvtid med ringar under ögonen, flottigt hår, och otillfredsställd unge och peka på vännerna och säga
"HA! NU HADE NI ALLT FEL!"
Vem vinner på det, liksom?
Livet kan få förbli barnfritt. Det kan få bli så. Jag kan tänka mig att leva i ett parallellt universum från mina barnafödande medsystrar (och medbröder) och prata om att jag borde ta mig lite "andrastid" (i stället för egentid) någon gång när jag får tillfälle.
Det finns faktiskt värre öden. Det är jag alldeles säker på..
.
Man ska leva det liv man vill leva, inte det liv andra tycker att man ska leva eller det liv man tror att man borde leva.
SvaraRaderaBarn är fantastisk. Barn är ett helvete. I ett svagt ögonblick sa jag till en vän att jag var redo för nya utmaningar, nu när jag hade någon att dela utamningen med. Hade jag vetat hur de här senaste två åren skulle bli hade jag nog inte sagt så. INGET hade kunnat förbereda mig och få mig att se fram emot det. Nu börjar det bli riktigt roligt och jag börjar få kläm på mig själv som mamma. Nu börjar klockan klämta för syskon (fyller 40 nästa år...!)... Den ångesten är inte att leka med.
Njut av allt det du kan göra utan barn och var stolt över att du är så insiktsfull människa att du kan se vad som är bäst för dig! Dessutom har du ju en väldigt söt liten snorunge på fyra ben. :) Hejja Katarina!
/Fru Direktör Victoria
Tack för ditt ständiga stöd. Någon gång i framtiden så vill jag ta en roadtrip till din familj och hopas på en kopp kaffe... neeej inte kaffe. Ett glas vatten då. Jag tar med mig en påse kanelbullar. Vi får lösa det. ;)
RaderaDå vore så himla välkommen! Det finnas illande sur saft nästan utan socker, gött vatten, koffeinfritt te och mjölk. :) Kommer det kanelbullar på köpet är du extra välkommen. :) Skulle du få vägarna om Uppsala ska du veta att det alltid finns ett fikastoppa eller en övernattningsmöjlighet här i Forsby/Björklinge. Du behöver inte ens höra av dig före du kommer, vi har bjudit spontantbesökare från Boden på fika med 30 min förvarning. Hade de vetat var vi bodde utan vägbeskrivning hade vi haft dem på gårdsplan utan förvarning. Sådana är vi! Välkommen när helst du känner för det. Bihanget är välkommen med han också. :)
Radera/Fru Direktör Victoria
Ah! Bra att veta!! :D Och i Björklinge tror jag att jag har varit för sex år sedan... för att titta på en häst jag tyckte om, men inte vågade köpa... :)
Raderahttp://bildstrom.blogspot.se/2009/10/ingen-sparv-annu.html
Håller med Veronica.
SvaraRaderaAtt ha barn är fantastiskt men också utmanande och bitvis jobbigt.
Du vet ju hur det var för mig.
Så rädd att ta steget att skaffa barn!
Blev en oplanerad graviditet för oss. Annars hade jag aldrig vågat tagit det steget. Det kändes som ett allt för stort beslut.
Jag var livrädd för hur mitt liv skulle bli med ett barn. Begränsningar, inte kunna göra det man vill när man vill, hela tiden sätta någon annan (än sin häst) i första rummet.
Blev arg på alla som frågade hur ska du göra med hästen nu då när du ska få barn?
Drabbades av en depression efter jag fått barn. Både jag och min sambo faktiskt..
Vi var vana att ta dagen som den kom, båda med egna intressen som tog upp stor del av vårt liv innan barn.
Det tog sin tid. Men det har gått bra!
Jag älskar mitt barn över allt annat.
Han är det bästa i mitt liv och jag har aldrig upplevt starkare kärlek än den kärlek jag känner för honom.
Men det är jävligt tufft att få ihop tiden. Känna att man räcker till hemma,på jobbet, i stallet..
Jag har lyckats behålla min älskade häst också. Han är min räddning. Min egna tid.
Det är fantastiskt!
Man vet aldrig Katarina vart livet tar en:)
Den som lever får se.
Lev ditt liv och skit i andra:)
Kram
Så ärligt och modigt skrivet, Karin. :) Jag tror många föräldrar känner press på sig att säga hur fantastiskt det är med barn, och det är nog lätt att få skuldkänslor om man beskriver svårigheterna, då man ju förstås älskar sitt barn. Så skönt att du kan hålla fast vid din fina Hebbe trots att ni har mindre tid tillsammans. Jag tror han har det fantastiskt hos dig. Kram!
RaderaJag tror också det finns värre öden än att vara barnfri. Jag går fortfarande lite och inbillar mig att jag kommer vilja skaffa barn nån dag, men än som 29-åring har känslan inte riktigt infunnit sig. Klarar mig gott på mina två katter och sambon just nu. Sen så tycker jag mest att man hör om hur jobbigt det är med barnen, att folk inte får sova och sånt. Och det här med egentid och tystnad, oj vad det behövs ibland. /Angelica
SvaraRadera