Veckans fjärde uteritt
Det blev något slags uteritt-bootcamp denna vecka. Jag hade inte direkt planerat det, men det kändes som ett bra sätt att avsluta veckan. Fast jag var rätt så mentalt slutkörd efter att ha kämpat på med Galishimo flera kilometer från min komfortzon hela veckan... Måste faktiskt erkänna att det kändes halvt omöjligt att även idag ta sig ut med en spänd arab samt spänd ryttare på fortsatt cirkus i vildmarken.
Men tänk vad fel jag hade. Galishimo var -om möjligt - ännu tröttare än jag. Han bara gick. Som tåget. Jag skrittade så lite som möjligt och höll oss i en lugn trav för att undvika hans "energiladdningar". Han joggade på med öronen spetsade, huvudet sänkt och så trivselfrustade han. Vi joggade i princip hela sträckan på 8 kilometer. Per följde med och joggade. Det var som att sitta på en annan häst. Jag blev inte orolig en endaste gång. Han blev aldrig riktigt rädd eller gjorde några egentliga sidokast. Vid ett trångt dike med mycket buskage, där jag igår satt av, så red jag obekymrat över. Galishimo brallade iväg en tio meter så snart han kommit över diket, men jag kan inte påstå att det var ett helhjärtat brall. Det var mer som att han bara tyckte det var spännande, inte att han blev särskilt rädd. Likadant med den gamla ladan han var rädd för igår och där jag satt av. Nu red vi obekymrat och han ökade bara farten lite efter att vi passerat. Ingen större reaktion än så.
Jag satt som vanligt av över de små träbroarna men annars red jag hela vägen.
Men känslan är nästan overklig. När vi var på travbanan på väg hem var Galishimo jättetrött och jag fick uppmuntra honom lite för att han skulle orka hålla sin trav hela vägen hem. Han orkade inte ens titta på farliga saker. Han sneglade lite men orkade egentligen inte reagera. En lös lapphund på bara några månader vägrade låta sig fångas in och skällde entusiastiskt på Galishimo efter en skogsstig, och han hade inga som helst problem med det.
Dessutom blåste det lite och prasslade i buskarna, men det bekom honom inte nämnvärt. Jag kunde inte föreställa mig att han kunde bli så trevlig, på så kort tid!
Nu ska jag vila resten av veckan. Slappna av och äta gott. Och njuta över att allt har gått så bra!
.
Men tänk vad fel jag hade. Galishimo var -om möjligt - ännu tröttare än jag. Han bara gick. Som tåget. Jag skrittade så lite som möjligt och höll oss i en lugn trav för att undvika hans "energiladdningar". Han joggade på med öronen spetsade, huvudet sänkt och så trivselfrustade han. Vi joggade i princip hela sträckan på 8 kilometer. Per följde med och joggade. Det var som att sitta på en annan häst. Jag blev inte orolig en endaste gång. Han blev aldrig riktigt rädd eller gjorde några egentliga sidokast. Vid ett trångt dike med mycket buskage, där jag igår satt av, så red jag obekymrat över. Galishimo brallade iväg en tio meter så snart han kommit över diket, men jag kan inte påstå att det var ett helhjärtat brall. Det var mer som att han bara tyckte det var spännande, inte att han blev särskilt rädd. Likadant med den gamla ladan han var rädd för igår och där jag satt av. Nu red vi obekymrat och han ökade bara farten lite efter att vi passerat. Ingen större reaktion än så.
Jag satt som vanligt av över de små träbroarna men annars red jag hela vägen.
Men känslan är nästan overklig. När vi var på travbanan på väg hem var Galishimo jättetrött och jag fick uppmuntra honom lite för att han skulle orka hålla sin trav hela vägen hem. Han orkade inte ens titta på farliga saker. Han sneglade lite men orkade egentligen inte reagera. En lös lapphund på bara några månader vägrade låta sig fångas in och skällde entusiastiskt på Galishimo efter en skogsstig, och han hade inga som helst problem med det.
Dessutom blåste det lite och prasslade i buskarna, men det bekom honom inte nämnvärt. Jag kunde inte föreställa mig att han kunde bli så trevlig, på så kort tid!
Nu ska jag vila resten av veckan. Slappna av och äta gott. Och njuta över att allt har gått så bra!
.
Stolt över dig älskling <3
SvaraRadera