Huvudvärk och långritt

Helgen kan summeras i korthet med huvudvärken from hell. Största delen av fredag kväll och lördag förmiddag så låg jag i fosterställning och kved. Jag låg faktiskt och kved i ett vilrum på jobbet innan det sista mötet på fredag eftermiddag. Ljud gjorde ont i huvudet. TV:n gjorde ont i huvudet. Till och med lite förstrött scrollande på mobilens skarpa sken gjorde ont i huvudet. Till slut gav jag upp och stängde in mig i ett mörkt rum och gav efter för huvudvärken. Den får styra mitt liv då. Den borde ändå inte vara här för att stanna.

Men det fanns en liten strimma av hopp där på lördag eftermiddag då huvudvärken plötsligt släppte till normala proportioner. Då tog jag och Per ut Galishimo på en ordentlig långritt i långsam takt. Vi turades om att rida på honom, över stigar och fält, i mörka skogar, slingriga grusvägar och nya platser. Vi var ute i två timmar och kom inte hem förrän mörkret kommit. Den sista halvtimmen så var Galishimo faktiskt ordentligt trött. Han tittade inte på något. Han skuttade inte sidvärtes alls. Han fann inte ett endaste troll bakom buskarna sista halvtimmen. Han övergick till något slags introvert sinnestillstånd av allt vandrande. Han plöjde rakt genom vattenpölar utan att vicka på öronen. Han var nöjd. Väldigt nöjd. Och själv kunde man släppa stigbyglarna och vicka på tårna och bara känna att SÅ HÄR VILL JAG HA DET!

Sedan kom huvudvärken tillbaka. Jag kröp ihop som en igelkott under täcket och hatade koffein. Hatade, hatade, hatade koffein. 



,

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer