Jag heter Katarina, är 44 år, och håller bloggen som en slags offentlig dagbok, som fått rulla på, genom åren. Jag och Jonatan har en Welsh cob som heter Ares f.2020 och en American Painthorse som heter Sessan f. 2023. Vi har också två fina bordercollies, och jobbar mycket med en gård i Sjöbotten.
En härlig uteritt!
Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar
Jag och Per startade helgen med en härlig promenad med Galishimo. Våra "härliga" promenader ser ut på följande vis: Per hjälper mig upp i sadeln. Vi rider, låt oss säga en kilometer. Jag är glad från början och blir sedan tystare. Efter en kilometer mumlar jag att jag är rädd och inte vill rida mer. Jag hoppar av. Per leder Galishimo 100 meter. Jag ångrar mig. Per hjälper mig upp i sadeln. Vi rider en kilometer till. Jag och Galishimo ser en lada jag inte vill passera. Jag sitter av. Vi passerar ladan. Jag känner mig modig igen. Per hjälper mig upp... Vi närmar oss en träbro. Jag vill inte rida över. Per hjälper mig av... och så vidare och så vidare. Då slipper jag känna mig för uppskruvad och blir inte så utmattad av att pressa mig med ridningen. Framstegen kommer ju ändå.
Det är varken vackert eller smidigt, men det fungerar ju verkligen. Jag tror även det är ett fungerande koncept för Galishimo för han är ganska ganska het på uteritterna. Lite avsittningar och skrittande bakom oss får honom att tagga ned emellanåt.
Jag vågar rida mer och mer, jag vågar öka tempot, och jag känner mer och mer förtroende för Galishimo. Och den här fantastiska mannen Per som faktiskt ställer upp på det märkliga arrangemanget. Tur han är distanslöpare för ibland rider vi i ganska friskt tempo!
Per är värd en fjäder i hatten. Om han hade en hatt... och jag hade en fjäder..
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
När jag var 20 år, vilket börjar vara hela 24 år sedan, så körde jag bil i Västerbotten för att hämta en vän från flygplatsen. Det var snöigt och bilvägen var kuperad, och det var mörkt dessutom. Jag försökte köra så försiktigt jag kunde. Men det är svårt att kunna allt när man är ung, och när jag kom till en nedåtlutad, brant backe med en kurva, mitt i skogen, så blev jag rädd. Trots att jag tyckte att jag körde bilen långsamt så gick allt plötsligt för snabbt och jag ställde mig på bromsen i panik. Jag tänkte att jag klarar aldrig kurvan. När man är äldre och van det norrländska underlaget så känner man instinktivt att panikbroms på snöigt underlag aldrig är en bra idé. Däcken kan låsa sig och är underlaget isigt så glider man bara ännu värre än om man hade rullat bilen och försökt att styra den, om man hade pumpat försiktigt med bromsen för att hitta ett fäste. När man är ung tänker man inte så. Bromsen blir ens enda lösning och beslutet fattas på en millisekund och på instinkt. Bil...
Jag skaffar en hatt ;)
SvaraRadera