Ensam tur till ridhuset

I tisdags lyckades jag med att ta mig till ridhuset ensam, med Galishimo. Det var första gången jag åkte iväg helt ensam med honom. Sjutton gånger har andra stalltjejer, samt mina nära och kära, tålmodigt följt med som moraliskt stöd åt mig och Galishimo. Men nu börjar det bli dags att breda ut vingarna och fixa biffen själv. 18:de gången gillt!

Det har ju gått problemfritt hela året, trots att Galishimo blir ganska stressad, men rutinerna sitter ju bättre och bättre och Galishimo är jättefin på att samarbeta och vänta under tiden jag ordnar med bakbom och annat. Visserligen står han och skakar numera, eftersom han är laddad att åka. Hela transporten vibrerar när hans stora lårmuskler vibrerar, men han står snällt och kan även ta en liten tugga godis och mumsa på inför avfärd. Han matvägrade ju ett tag eftersom han var fokuserad på uppgiften att stå stilla och inte få panik. Eller vad han nu fokuserade på. Ingen vet vad den där hästen fokuserar på ibland. Det är det som är det söta med honom.

Hur som helst. Jag flexade ut från arbetet någon timme efter lunch. Gruvade mig ett litet tag men åkte sedan iväg för att fästa transporten. Sedan slängde jag in honom och tog mig efter isiga vägar genom stan mot ridhuset. Väl där longerade jag honom länge och väl och sedan blev det faktiskt en liten ridtur. I femton minuter. Med mycket beröm. Galishimo var jättelugn och med på noterna och jag var väl kanske lite mer spänd. Men vi gör den här resan tillsammans.

Sedan bytte vi roller.

Det var nämligen becksvart utanför ridhuset när jag klev ut ur det vid femtiden. Jag fann ingen utomhuslampa att tända så stallplanen var helt mörk. Galishimo stelnade till så snart stalldörren stängts igen bakom oss och tagit med sig det sista varma ljuset inifrån stallet. Jag pratade lite med honom och sedan visade jag honom transporten 70 meter bort, som jag åtminstone pedagogiskt tänt lamporna till. Så där stod den och sken med sina lampor mitt i mörkret.

Så nu ska han alltså lastas in i ett UFO.

Galishimo gjorde väldigt stora ögon och blev väldigt stel och stapplig. Jag försökte gå in i transporten och pratade lite med honom och han såg helt skräckslagen ut. Men efter någon minut bara, och några snälla ord, så klev han försiktigt, med mycket uppspärrade ögon, in i UFO:t. Duktiga, duktiga killen.

Sedan rullade UFO:t försiktigt iväg i beckmörkret och jag hade ju givetvis inte kalkylerat att jag skulle köra genom stan mitt under eftermiddagsrusningen och att vi var helt omgivna av lampor, lyktor och andra UFO:n. Han har ju fönster ut så resan var nog det närmaste Star Wars han kunde komma.

Men vi kom hem. Det gjorde vi faktiskt. Lite stolta var vi nog också. Kan jag lasta honom helt ensam på bortaplan, i totalt mörker, då klarar vi nog det mesta i lastväg. För åtta månader sedan undrade jag verkligen vad jag höll på med då han fick panikdiarré och psykbryt bara över att jag stängde rampen... och då åkte vi inte ens iväg någonstans.

Första gången ensamma tillsammans idag alltså.

Bara sådär.

.