Första ridturen efter min mancold
Jag tog Galishimo på hans 16:de utflykt till ridhuset i år.
"Det är roligt att du räknar hur många gånger du åker iväg med Galishimo." sa Elin förra veckan.
"Egentligen är det bara konstigt. " svarade jag.
"Fast roligt. På ett sätt." insisterade Elin.
"Fast märkligt på ett annat." konstaterade jag.
Det är ju det där med att räkna... jag hade som mål att åka på fem utflykter med Galishimo under 2017. Det är kul att det blivit så många fler gånger än vad jag tänkt. Men det är fortfarande läskigt för mig att köra och Galishimo blir också lite nervös av resan, så då behöver man verkligen stärka sig lite och säga till honom: "Det här har du gjort 15 gånger tidigare i år och det har fungerat utmärkt." och så stärker man sig själv lite.
Nu skulle jag dessutom rida för första gången sedan ett lite längre uppehåll av min mansförkylning. Galishimo var överlycklig. Och jättepigg. Och jätteivrig att göra rätt. Och så uppvärmnings-skyggade han mot osynliga föremål och ohörbara ljud, för att vara beredd och uppvärmd för faror. Han var redo att skydda sin matte från allt ont!
Min skepsis växte långsamt för min trogna springare. Ni vet. När Galishimo är jättetaggad och tydligt reagerar av att jag vickar på stortån, så blir man lite nervös och så väntar man bara på vad som hände om en annan häst nyser till, eller om någon slämtar i en dörr, eller om en bil åker förbi högljutt och skapar lite muller. Om en vickad stortå är spännande så vet jag inte vad exempelvis en värmefläkt plötsligt kan ställa till med, om den plötsligt startar. Eller en hund på läktaren. Jag var livrädd. Jag skrittade mest och gjorde halt och tittade mig omkring. Skrittade och gjorde halt. Skrittade och gjorde halt. Galishimo tuggade frenetiskt på bettet och väntade ivrigt på att få jobba. Han ville jobba. JOBBA! NU!
Björn följde med för att filma och jag skämdes rejält och lät totalt lam och vilse när jag försökte skämta: "Ja. Och det är det här som är tjusningen med ridsporten. Eh."
Efter ca 40 minuter blev vi ensamma i ridhuset och jag hade suttit av en liten stund, och satte mig sedan upp igen. Då var känslan annorlunda. Galishimo hade tydligt spänt av och var bara sådär gulligt glad och framåt. Då joggade vi äntligen runt lite och kände oss som kungar. I en kvart. Sedan ville jag inte rida längre. Jag hade bränt min energi på första ridförsöket som ägnades åt att skritta och göra halt. På väg tillbaka så kände jag ett uppenbart tryck att ställa en ärlig fråga till Björn.
"Jag vet att du vet att jag inte hade så väldigt kul idag när jag red. Tycker du att jag är galen?"
"Nej då. Jag ser ju att du kämpar, även när du är rädd. Du skulle inte kämpa för något du inte visste var värdefullt för dig." svarade han.
Och så är det ju. Jag hade ju inte kämpat annars. Nästa gång blir det bättre! Då har jag med mig longerlina så han kan få springa av sig lite innan!
"Det är roligt att du räknar hur många gånger du åker iväg med Galishimo." sa Elin förra veckan.
"Egentligen är det bara konstigt. " svarade jag.
"Fast roligt. På ett sätt." insisterade Elin.
"Fast märkligt på ett annat." konstaterade jag.
Det är ju det där med att räkna... jag hade som mål att åka på fem utflykter med Galishimo under 2017. Det är kul att det blivit så många fler gånger än vad jag tänkt. Men det är fortfarande läskigt för mig att köra och Galishimo blir också lite nervös av resan, så då behöver man verkligen stärka sig lite och säga till honom: "Det här har du gjort 15 gånger tidigare i år och det har fungerat utmärkt." och så stärker man sig själv lite.
Nu skulle jag dessutom rida för första gången sedan ett lite längre uppehåll av min mansförkylning. Galishimo var överlycklig. Och jättepigg. Och jätteivrig att göra rätt. Och så uppvärmnings-skyggade han mot osynliga föremål och ohörbara ljud, för att vara beredd och uppvärmd för faror. Han var redo att skydda sin matte från allt ont!
Min skepsis växte långsamt för min trogna springare. Ni vet. När Galishimo är jättetaggad och tydligt reagerar av att jag vickar på stortån, så blir man lite nervös och så väntar man bara på vad som hände om en annan häst nyser till, eller om någon slämtar i en dörr, eller om en bil åker förbi högljutt och skapar lite muller. Om en vickad stortå är spännande så vet jag inte vad exempelvis en värmefläkt plötsligt kan ställa till med, om den plötsligt startar. Eller en hund på läktaren. Jag var livrädd. Jag skrittade mest och gjorde halt och tittade mig omkring. Skrittade och gjorde halt. Skrittade och gjorde halt. Galishimo tuggade frenetiskt på bettet och väntade ivrigt på att få jobba. Han ville jobba. JOBBA! NU!
Björn följde med för att filma och jag skämdes rejält och lät totalt lam och vilse när jag försökte skämta: "Ja. Och det är det här som är tjusningen med ridsporten. Eh."
Efter ca 40 minuter blev vi ensamma i ridhuset och jag hade suttit av en liten stund, och satte mig sedan upp igen. Då var känslan annorlunda. Galishimo hade tydligt spänt av och var bara sådär gulligt glad och framåt. Då joggade vi äntligen runt lite och kände oss som kungar. I en kvart. Sedan ville jag inte rida längre. Jag hade bränt min energi på första ridförsöket som ägnades åt att skritta och göra halt. På väg tillbaka så kände jag ett uppenbart tryck att ställa en ärlig fråga till Björn.
"Jag vet att du vet att jag inte hade så väldigt kul idag när jag red. Tycker du att jag är galen?"
"Nej då. Jag ser ju att du kämpar, även när du är rädd. Du skulle inte kämpa för något du inte visste var värdefullt för dig." svarade han.
Och så är det ju. Jag hade ju inte kämpat annars. Nästa gång blir det bättre! Då har jag med mig longerlina så han kan få springa av sig lite innan!
Kommentarer
Skicka en kommentar