Det här med att skaffa hund..

Man kan även köpa en bearded collie-valp för 13.000 kronor! Det upptäckte jag idag på Blocket! Visste ni att jag tingade en bearded collie valp när jag var 20 och letade hundvalpar i december 2000? Jag tror jag döpte hunden till Mysan eller något. Jag ringde dock någon vecka senare och avbokade hundköpet.

Jag blev lite avskräckt av två skäl, det ena skälet var att det var min kloka pappa som stod för allt i hundköpet, han har ju väldigt bra hundkännedom, och han hade helt rätt i att en bearded collie hade passat mig jättebra. Men jag tror det blev någon slags försenad tonårsrevolt där jag verkligen ville känna att jag valde min egen hund själv. Och det förstår jag. Man vill läsa på, och känna, att det verkligen är ens eget val när man har hund, trots att en sådan hund faktiskt var väldigt mitt i prick.

Det andra skälet var att jag då upplevde tikens päls som väldigt flottig och stripig när jag hälsade på uppfödaren och tittade på valparna. Och så är det ju när man är en nybliven hundmamma, det blir inte så mycket pyssel och fix. Tiken såg ut precis som en hundversion av en sån där utarbetat mamma som går omkring med mjukisbyxor med fläckar på, som hon inte orkar torka bort, flottigt hår och trött men vänlig uppsyn. Så jag fick ingen riktigt tydlig bild på hur otroligt fina bearded collies kan vara i pälsen eftersom jag inte hade sett en välskött sådan i verkligheten just då. Det var ju innan youtubes tid då man kunde videogoogla på allt. Nu för tiden, när man ser bearded collies, så ser man ju bara tjock, fluffig, lätt och torr päls som man bara vill gräva ned fingrarna i.

Så det blev en terv. Jag kommer fortfarande ihåg när jag ensam hämtade henne i Sundsvall och hon gömde sig under en liten hylla för att slippa hälsa på mig, så hon var orolig redan då. Ägaren var en överviktig kvinna, med tydligt ruttna framtänder (två tänder saknades), som bjöd på semlor. Det var hundar överallt och golvet var mörkt och kladdigt under sockorna. Terven ville inte alls vara med. Hon ville inte springa fram och leka med sockor eller skosnören eller annat som hundvalpar brukar göra. Hon ville bara inte bli upptäckt. Och då blev hjärtat stort och varmt och jag tänkte att jag omöjligt kan åka från den tandlösa kvinnan och det röriga hemmet utan att ta hand om den rädda lilla valpen. Så jag fick plocka med mig henne i en liten kattlåda och sedan hängde vi ihop i 13 år. Jag och terven. Över halva Sverige. Hon var alltid lite osäker och det var ingen hund som det gick bra att knyta i ett koppel utanför ICA när man handlade. Hon blev rädd och började skälla och morra på förbipasserande. Hon var generellt aldrig förtjust i nya gäster. Men hon var hur lydig som helst och en riktig stjärna att ha lös och gå på långa promenader med.

Jag hade gärna skaffat en hund igen. Men då kommer man ju till samma dilemma igen. Hur hinner man med det när man har häst och är på arbetet nio timmar om dagen? Utan att ha dåligt samvete eller känna sig lite otillräcklig? Och då blir det ju samma svar som jag hade i förra inlägget.  

Det fixar andra människor alldeles utmärkt, men kanske inte jag... 

Jag tror dessutom man ska vara lite försiktig när man tänker på att expandera sin familj. Jag tror att Expansion är en djup och stark instinkt. Jag tror alla människor försöker expandera så snart man får chansen. Det kan vara en expansion i form av ett större hus, en stor husbil, fler husdjur, barn eller liknande. Det är nog en lika stark instinkt som att bilda par och ha ett hem och inte vilja göra sig av med saker som fungerar. Det är egenskaper som man överlevt på i generationer. Men idag funkar samhället annorlunda och man får fundera både en och två gånger om livet faktiskt blir bättre bara för att man fyller det med något mer...

.