Regnväder är städväder


Sådärja. Ett riktigt ruskväder har gjort att jag kunnat ägna mig åt städning och tvätt utan dåligt samvete. Min skitiga blå ridkappa är nu åter mörkblå och luktar gott. Två andra jackor är tvättade och luktar jättegott, sängkläder är bytta, ridhandskarna är åter svarta och glansiga, alla ridbyxor är tvättade, och min westernsadel som hunnit få ett ordentligt lager damm i sina mönster är nu grundligt rengjord och smörjd med läderbalsam. På några ställen krävdes en tandborste för att få mönsterna rena, mörka och glansig.

Björn tyckte att det var en given aktivitet att följa mig till stallet och smörja sadeln, och jag undrade flera gånger om han verkligen, verkligen, inte hade något roligare för sig? Men nej, han tycker om att hänga med mig och han gillar även att greja med saker. Vad vi gör verkar inte spela honom så stor roll. Det är därför jag gillar honom. Han gav mina jodhpurs en ordentlig rengöring och smörjning när vi ändå var igång med lädervården.

Sedan åkte han nöjt iväg för att fixa plankor till sin fritidsstuga och jag klev in i min egen bil i mina nyputsade skor och tänkte att livet behöver inte vara märkvärdigare än så här. 

Jag råkade klicka hem en ny sadelpad också. Fingret slant bara.
.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer