Galishimos största fan


Jag ringde till min mamma idag. Galishimos största fan.

"Hur gick det med Galishimo idag?" frågade mamma.
"Jo... det blåste idag... väldigt mycket..."
"Neej det gjorde det ju! Hur gick det?"
"Han var jättelugn, men jag vågade inte rida honom."

"Jag tror inte mina öron." säger mamma förstummat.
"Va?"
"Var han lugn?!" 
"Ja?"
"I den här blåsten?"
"Ja... fast jag vågade inte rida..."
"Men menar du att DIN häst... alltså DIN arab... var helt lugn trots att det stormade i knutarna?!"
"Ja... men..."'
"Inser du hur duktig han är!?"
"Nej, för jag vågade inte..."


"Men tänk efter... det tokblåser och han var lugn och trygg och fokuserade på dig, alltså?"
"Ja... men när jag stod där på uppsittningspallen så..."
"VA?! STOD HAN STILLA VID UPPSITTNINGSPALLEN?!"
"Eh... ja men jag vågade inte.."
"Så det tokblåser och Galishimo står stilla vid uppsittningspallen och väntar snällt?!"
"Ja men poängen är den att...."
"Men gud vad stolt jag blir. Tänk vad ni utvecklas. Han som brukar bli orolig och trampa runt. Man kan ju inte låta bli att bli stolt..."


"Ja... men jag avbröt övningen för att..."
"DET GJORDE DU BRA!"
"Varför det...?"
"Men du slutade ju när han var sitt allra bästa jag! Det är ju helt perfekt! Då har han lyckats från början till slut."
"...ja fast..."
"Men FINNS Det något bättre tillfälle att sluta än när du varit ute med honom i blåsten och han står snällt vid uppsittningspallen...?" 
"Eh.. jag vet inte.."
"Nej, det kan jag tala om för dig, att det gör det inte. Du gav honom ingen chans att misslyckas idag. Han började på topp. Han gjorde övningarna på topp. Han slutade på topp. Utan att du höjde ribban!"

"Ja... fast jag vågade inte..."
"Det var inte det som var det viktigaste. Nu har du gett honom en positiv känsla av att träna i storm. Nu tror han på sig själv. Jag lovar att du fick honom att tro på sig själv..."

"Ja... kanske men..."


"Det där är en himla fin häst. Bra jobbat. Jag är stolt över dig. När just ditt fullblod till och med är lugn i stormen... då är ni verkligen på rätt väg..."


Tack älskade mamma för tvångspeppet. Tack...

.

Kommentarer

  1. Måste bara säga att jag gillar din blogg jättemycket. Så ärlig och innehållsrik:)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Planering med att måla hästtransport

Ett tungt beslut om gårdskatterna