Det viktigaste

Det känns ju som det blev en konstig vintersäsong då jag mest promenerat med Galishimo. Ibland har jag nästan skämts lite när jag möter de andra ridande tjejerna på stallet över att jag går och går med min inridna häst. Eller när jag pekar på honom och säger att han är vild och galen samtidigt som han håller på att somna i stallgången. Jag känner mig riktigt dum trots att jag får ett otroligt stöd från tjejerna i stallet. Faktiskt har jag inte hört något annat än positiva kommentarer om promenaderna.
"Nu formar du honom till den trygga häst du vill ha. Det där har du igen senare!" sa Johanna nyligen och igår sa Ebba att hon tyckte jag gjorde ett jättebra jobb med honom. Ingen verkar tycka det är konstigt eller ifrågasätter att jag inte sitter upp. Bara jag då. 

 Men det är skönt. Jag må sakna ridhus men tjejerna i stallet är guld värda. Stämningen där alla stöttar varandra och visar varandra omtanke är guld värd. Galishimo blir bara lugnare nu på promenaderna. Han går gärna två meter efter mig och slöar lite. På hemvägen kan han bråka men inte mer än 400 meter innan han ger sig, och nu gör han mest bara fula miner, taktar och kastar med huvudet.

Det kanske är tvärtom. Det är på sommarhalvåret som jag gör dom oviktiga grejerna med Galishimo och på vintern som vi tränar på riktigt. Jag tränar ledarskap. Han tränar på att vara trygg med mig och att våga lämna stallet. Vi tränar på att ta oss fram för egen maskin. Vi tränar på att bli trygga med varandra...

Det kanske är det som räknas. Att stå för vart vi faktiskt befinner oss, och jobba på det.




Kommentarer

  1. Unknown1 mars 2015 kl. 10:23

    Skrev ett långt inlägg om hur du peppat mig med din blogg somjag accidentellt råkade ramla över när jag desperat sökte efter hjälp mot ridrädsla på nätet. Tyvärr försvann inlägget och nu orkar jag inte skriva om det. Men ville egentligen bara säga att jag känner igen mig i dig och att jag också kämpar med rädslan för min egen häst. Jag ser fram emot ditt nästa inlägg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström1 mars 2015 kl. 22:38

      Tack snälla! Det är precis för personer som dig som jag skriver :)

      Radera
  2. Kattis2 mars 2015 kl. 11:09

    Jag var ju och red islandshäst i helgen och en tjej där hade precis, i vuxen ålder, börjat rida och köpt häst. Hon hade lite halvsvårt att sitta upp ibland och verkade generad över det. Jag kände bara att jag var så tacksam över att ha fått så mycket insikt från din blogg. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström5 mars 2015 kl. 18:28

      Tack snälla! Nej det är inte sådär superlätt och jag är väldigt fascinerad över ridrädsla som fenomen. Det går ju inte jämföra med exempelvis ångesten man hade när man hoppade fallskärm, den var mer lätthanterlig. Faktiskt.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer