Dont fear the reaper!

På den tiden jag hoppade fallskärm så sjöng jag ofta i planet och sjöng när jag var på väg att kliva ut ur planet. Och det gick ju väldigt bra, faktiskt. Att sjunga - kombinerat med en sannolikt sent utvecklad frontallob- gjorde att jag hade väldigt kul där ett par år. Jag riktigt frossade i min mentala omognad! Jag var väldigt stolt över mitt hoppande. Tyvärr finns inte så mycket kvar på bild längre men Catta fick mig på film när jag landade, den här gången.

Men det här med sjungandet var rätt så... ja, det var inte så tokigt. Jag sjöng ofta Blue Oyster Cult - Dont fear the reaper, lite för mig själv sådär, innan jag svingade mig ut. För precis som det är det jobbiga att ta sig upp i sadeln, så var det jobbigaste då att ta sig ut ur planet. En stor skillnad var ju att förut var ju rädslan för att hoppa ut ur flygplan var helt i sin ordning. Det var en rimlig rädsla som andra förstår sig på och respekterar. Att inte våga rida är exakt samma känsla av obehag men det är lättare att man börjar nedvärdera sig själv, eller nedvärderas av andra, eftersom det inte är lika lättbegripligt.

Sensmoralen i det hela är att om DU känner att du är lite nojjig och ängslig som person, så borde du sannolikt överväga att ägna dig åt en extremsport, eftersom det är en miljö där du smälter in perfekt och din nervositet passerar fullständigt obemärkt.