Fredstrevare som fungerar

Jag och sambon har gruvliga gräl titt som tätt. Tänk er när en loppa biter en elefant. Det var så det kändes från början med sambon. Han är elefanten och jag är loppan. Det har varit svårt att göra sin röst hörd.

Tänk er då att loppan tvingas utrusta sig med huggtänder och super-loppe-krafter för att vid väl valda tillfällen kunna välta elefanten. Då är vi inne på min och sambons relation. Även den vänligaste och mest varmhjärtade elefant behöver bli vält någon gång då och då. Annars trampar den bara på loppor och välter palmer eller råkar rulla sig i en infödingsby utan att ens märka det.

Hur överlever man då de gruvliga grälen? Jag och sambon har en väldigt bra teknik när det börjar bli hett om öronen. Han åker iväg, tar en promenad, rastar hundarna, sticker och tränar eller vad som helst, och när han är klar så ringer han alltid. Det är då man sätter in den stora fredstrevaren:
"Hej mitt hjärta och mitt ljus!" säger jag glatt trots att jag vill skjuta honom.
"Hejsan min djupt älskade prinsessa!" svarar han glatt tillbaka trots att han överväger att sova på soffan hos någon kompis.
"Jag saknar dig min underbara älskling." säger jag trots att jag funderar på om det är möjligt att byta lås på dörren innan han kommer hem.
"Jag ska skynda mig hem så snabbt jag kan, till mitt livs stora kärlek!" svarar han mellan sammanbitna tänder.

Och då går det liksom över. Det går över för oss båda två. Man spelar glad och kärleksfull i några meningar, fullt medveten om att partnern OCKSÅ spelar glad och kärleksfull i några meningar. Men det fungerar faktiskt i alla fall! Fråga mig inte varför. Men man börjar le i mungipan. Hjärnan som registrerar de kärleksfulla orden tror inte på den andra delen av hjärnan, som säger att vi igentligen fortfarande är sura på varandra. Som om orden har en starkare makt än vad man tror. Sedan står han där i tröskeln och ser halvglad ut och då blir jag också det.

Jag tror min häst gör exakt samma sak. Jag kan bli lite trött på honom ibland. Just nu har han en period då ridbanan är jätteläskig. Han LYDER mig men han är spänd som en stålfjäder. Han gör det jag ber honom om men  han väntar på att björken i ena hörnet ska attackera honom med sina spretiga knotiga kvistar och sina sylvassa björkblad. Det blir liksom inte särskilt avslappnat då. Om man är uppmärksam på annat hela tiden.

Men det händer ett liknande fenomen där. Varje gång jag kommit till hans stora sommarhage de senaste veckorna så har han kommit i rask trav så fort han upptäckt mig. Sedan har han lärt sig att själv sticka in huvudet i grimman. Det fungerar faktiskt också på samma sätt som när sambon ringer och kallar mig prinsessan. Jag vet att Galishimo vet att han får godis om han sticker in huvudet själv i grimman. Men min hjärna är lättlurad och jag blir alldeles varm i hela kroppen. Han kommer till mig i trav och han sticker in huvudet i grimman. Ett intränat beteende som alltid ger godis. Så intränat, men ändå  så sött. Så fruktansvärt sött...

Då är man plötsligt redo att förlåta honom för vad som helst. Vad. Som. Helst.

Ja dom här pojkarna... vad gör man med dem?

.