Inridningen igen

Jag tog Galishimo till ridhuset och ställde honom vid pallen. Nu har han sprungit runt med sadeln litegrann så nu går vi till steg två: Klängandet.

Sambon tittade på oss, jag tänkte det blir säkrast så. Han har ju ett Rambo-jobb och kan hjärt -och lungräddning, samt stoppa blodflöden vid skottsår. Samtidigt som han ringer räddningstjänsten och tar emot en förbipasserande svimmande tant, samt stoppar trafiken med foten. Han är utbildad på sådant. Tänker jag mig.

Sedan klängde jag, ruckade på sadeln, hoppade och tyngde mig över sadeln. Galishimo tittade inte på mig.
"Hallååå kolla hääär!" försökte jag och viftade med händerna i hans ögonvrå.
"Jag hänger ju bakom dig! Ovanpå dig! Är det inte helt crazy?!" försökte jag.

Galishimo var mer intresserad av husse och tittade nyfiket på honom i stället. Mina viftande händer i ögonvrån verkade han vifta bort som om de vore irriterande flugor. Husse stod tio meter bort för att inte störa oss i detta gastkramande projekt. Nu har Galishimo en pajas som hänger på ryggen igen, alltså. Så det kan gå.

Upp och ned på pallen. Hängandes och viftandes och gungandes. Galishimo tyckte hela spektaklet blev lite tråkigt och försökte pilla med läpparna på uppsittningspallen i stället.
"Neeej du får inte välta pallen. Du kan bli rädd och skena i vild panik!" försökte jag förklara för Galishimo.

Galishimo kände sig väldigt o-sugen att skena runt i vild panik. Rent allmänt sådär.

Han försökte pilla på min fot i stället.

"Neeej du får inte dra mig i byxbenet! Du kan bli rädd..."
"...och skena i vild panik. Ja ja. Jag slutar väl då." verkade Galishimo tänka, i samförstånd. Lätt uttråkad.

"Han har faktiskt blivit väldigt lugn på sista tiden. Han ger ett lite mognare intryck numera." konstaterade sambon. Jag nickade. Vi kanske har fått lite bättre pejl på varandra också.

Så vi fortsätter klänga vidare...



.

Kommentarer

  1. Karina20 augusti 2012 kl. 20:19

    Heja! Ny dag nya möjligheter! Tycker bara du är så modig som vågar hänga över ryggen. Det skulle jag aldrig våga. Rädd att landa på näsan. Fast min sambo kan ju inte stoppa trafik med sin fot... ;)

    SvaraRadera
  2. Katarina Bildström21 augusti 2012 kl. 16:57

    Jag hade samma åsikt som du förut. Men efter hans katapultbockningar så har jag insett att det inte finns något värre än att falla baklänges. Nacken, ryggen och svanskotan blir helt oskyddad och luften slås lätt ur lungorna. Faller jag framlänges har jag möjlighet att vrida mig och ta emot mig med armar, axlar och armbåge. Plus att jag har en möjlighet att åtminstone för en sekund kunna kalkylera vart marken är och kanske anpassa mig till nedslaget. Jämför med om du skulle stå (utan häst) på en dikeskant: Vill du falla framlänges ner i diket eller med ryggen före? :P

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer