En liten dikt på kvällskvisten
Lilla häst, du slutar aldrig förvåna.
Än en gång är det rött, på de de vita stråna.
Jag lyfter på luggen och tappar andan,
Vem har bultat dig i pannan?
Har någon greppat din lugg, och dragit den lös?
Har du slagit knut på dig själv, för att bli sedd av en tös?
Har du sprungit rakt fram i en sväng som var tvär?
Har du fått ett skott, av ett luftgevär?
Har du stångat ett träd med din panna?
Har du ökat farten, där du borde stanna?
Har du fått ett skott, av ett luftgevär?
Har du stångat ett träd med din panna?
Har du ökat farten, där du borde stanna?
Har du bugat mot mecka på knölig mark?
Eller låg du på marken och bad om en spark?
Eller låg du på marken och bad om en spark?
Lekte du flygplan, med motorfel?
Försökte du hjula, men var kroppen för stel?
Har du stått på ditt huvud och tappat balansen?
Har du stått på ditt huvud och tappat balansen?
Har du fallit omkull när du jagat svansen?
Lilla häst, vad har du gjort dig i pannan?
Du imponerar, som ingen annan...
Nej men han lyckas då alltid med något..
SvaraRaderaIngen aning om hur det gick till... men bilderna är två veckor gamla, det har läkt ihop hyfsat bra nu! :)
Radera