Ibland blir man överraskad
Jag och Galishimo står ute på stallplanen och en liten tjej klappar honom lätt på pälsen.
"Det här kommer att bli jättebra!" säger jag entusiastiskt.
Tjejen låter lite tveksam.
"Du, de där stigbyglarna. De är nog för långa. Jag måste korta dem till minsta hålet..." mumlar hon.
"Inga problem!" säger jag och kortar stigbyglarna till sista hålet. Men känner en liten oro i magen. Ingen så liten människa har ridit min arabhäst. Ska man verkligen sätta ett barn på honom? Är han verkligen redo för det?
"Nej, jag når ändå inte riktigt ned till stigbyglarna." säger tjejen, och jag får en klump i magen:
"Vi måste nog linda stiglädrena ett varv runt stigbyglarna och SEDAN sätta dem på sista hålet." föreslår hon. Jag gör som hon säger, men känner lite panik. Jag fick ett vagt minne från slutet av 80-talet när jag var liten och behövde linda stiglädrena runt stigbyglarna för att de skulle bli kortare än vad det fanns hål. Det var länge sedan. Och då var man inte så stor. Jag borde kanske ringa hennes föräldrar. Tänk om hon trillar av och dom stämmer mig. För otillbörigt utnyttjande av optimistisk ungdom. Men hennes kompis rider ju en 21-årig bombsäker hästtant som jag inte kan föreställa mig att Galishimo skulle lämna det ekipaget. Han blir som ett klister på gamla trygga hästar. Det borde inte gå dåligt.
Sedan står jag lite oroligt och tittar på dem när de rider iväg.
Och jag ler lättat när de efter en lång uteritt kommer tillbaka.
"Han blev rädd för en spark och snöslunga, men bilar och fyrhjulingar gick bra!" log tjejen glatt.
"Va..? Vart har ni varit?"
"Ja vi red genom Mobacken..."
"Alltså rakt genom samhället?"
"Ja." sa hon glatt och tillade: "Och över den där långa smala träbron."
"Jaha, ja.. gick det bra, då?" frågade jag.
"Jättebra!" log hon.
"Blev han brallig någon gång då?" frågade jag.
"Jo han busade en hel del när vi galopperade, men inte sådär så man flög av." log hon.
Se på fan. Tänkte jag.
"Det här kommer att bli jättebra!" säger jag entusiastiskt.
Tjejen låter lite tveksam.
"Du, de där stigbyglarna. De är nog för långa. Jag måste korta dem till minsta hålet..." mumlar hon.
"Inga problem!" säger jag och kortar stigbyglarna till sista hålet. Men känner en liten oro i magen. Ingen så liten människa har ridit min arabhäst. Ska man verkligen sätta ett barn på honom? Är han verkligen redo för det?
"Nej, jag når ändå inte riktigt ned till stigbyglarna." säger tjejen, och jag får en klump i magen:
"Vi måste nog linda stiglädrena ett varv runt stigbyglarna och SEDAN sätta dem på sista hålet." föreslår hon. Jag gör som hon säger, men känner lite panik. Jag fick ett vagt minne från slutet av 80-talet när jag var liten och behövde linda stiglädrena runt stigbyglarna för att de skulle bli kortare än vad det fanns hål. Det var länge sedan. Och då var man inte så stor. Jag borde kanske ringa hennes föräldrar. Tänk om hon trillar av och dom stämmer mig. För otillbörigt utnyttjande av optimistisk ungdom. Men hennes kompis rider ju en 21-årig bombsäker hästtant som jag inte kan föreställa mig att Galishimo skulle lämna det ekipaget. Han blir som ett klister på gamla trygga hästar. Det borde inte gå dåligt.
Sedan står jag lite oroligt och tittar på dem när de rider iväg.
Och jag ler lättat när de efter en lång uteritt kommer tillbaka.
"Han blev rädd för en spark och snöslunga, men bilar och fyrhjulingar gick bra!" log tjejen glatt.
"Va..? Vart har ni varit?"
"Ja vi red genom Mobacken..."
"Alltså rakt genom samhället?"
"Ja." sa hon glatt och tillade: "Och över den där långa smala träbron."
"Jaha, ja.. gick det bra, då?" frågade jag.
"Jättebra!" log hon.
"Blev han brallig någon gång då?" frågade jag.
"Jo han busade en hel del när vi galopperade, men inte sådär så man flög av." log hon.
Se på fan. Tänkte jag.
Kommentarer
Skicka en kommentar