Ibland blir man överraskad

Jag och Galishimo står ute på stallplanen och en liten tjej klappar honom lätt på pälsen.
"Det här kommer att bli jättebra!" säger jag entusiastiskt.
Tjejen låter lite tveksam.
"Du, de där stigbyglarna. De är nog för långa. Jag måste korta dem till minsta hålet..." mumlar hon.
"Inga problem!" säger jag och kortar stigbyglarna till sista hålet. Men känner en liten oro i magen. Ingen så liten människa har ridit min arabhäst. Ska man verkligen sätta ett barn på honom? Är han verkligen redo för det?

"Nej, jag når ändå inte riktigt ned till stigbyglarna." säger tjejen, och jag får en klump i magen:
"Vi måste nog linda stiglädrena ett varv runt stigbyglarna och SEDAN sätta dem på sista hålet." föreslår hon. Jag gör som hon säger, men känner lite panik. Jag fick ett vagt minne från slutet av 80-talet när jag var liten och behövde linda stiglädrena runt stigbyglarna för att de skulle bli kortare än vad det fanns hål. Det var länge sedan. Och då var man inte så stor. Jag borde kanske ringa hennes föräldrar. Tänk om hon trillar av och dom stämmer mig. För otillbörigt utnyttjande av optimistisk ungdom. Men hennes kompis rider ju en 21-årig bombsäker hästtant som jag inte kan föreställa mig att Galishimo skulle lämna det ekipaget. Han blir som ett klister på gamla trygga hästar. Det borde inte gå dåligt.

Sedan står jag lite oroligt och tittar på dem när de rider iväg. 

Och jag ler lättat när de efter en lång uteritt kommer tillbaka.


"Han blev rädd för en spark och snöslunga, men bilar och fyrhjulingar gick bra!" log tjejen glatt.
"Va..? Vart har ni varit?"
"Ja vi red genom Mobacken..."
"Alltså rakt genom samhället?"
"Ja." sa hon glatt och tillade: "Och över den där långa smala träbron."
"Jaha, ja.. gick det bra, då?" frågade jag.
"Jättebra!" log hon.
"Blev han brallig någon gång då?" frågade jag.
"Jo han busade en hel del när vi galopperade, men inte sådär så man flög av." log hon.

Se på fan. Tänkte jag. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer