När jag jämför Galishimo med Ares

Galishimo hade svårt för galoppen när han var liten. Den blev ofta spänd och entaktig, "som ett lamadjur" brukade jag skämta, men ibland stressade han så mycket och spände sig så mycket att han gick omkull. Jag longerade honom och red honom en hel del när han var tre år, men galoppen fick vi inte kläm på. Han drog ihop sig som ett dragspel, tog fel galopp, eller korsgalopp och man såg hur stressad han blev. Både i frihet när han longerades på lina och under ryttare. Det såg bättre ut i hagen så jag kände på mig att det inte var något fysiskt fel med honom. Det såg bara ut som att han tappade självförtroende. Det gick bra någon dag, och sedan blev det jätterörigt igen. 

Och en av de saker jag är väldigt stolt över, verkligen otroligt glad att jag gjorde, var att jag bestämde mig för att strunta i galoppen med honom. 

I hela två år struntade jag nästan helt i galoppen. Så mellan han var tre år och fem år, så lämnade vi den gångarten åt sidan. Vi gjorde några undantag och fattade någon gång då och då, men verkligen inget galoppjobb runt fyrkantsspåret och inga krav på utveckling. Både skritt och trav är fina gångarter som man kan göra mycket med. Då skämdes jag, och jag sade det inte till så många, men nu när jag ser det i backspegeln hade jag velat hylla mig mig själv och ge mig en kram och sagt "KLOKT!" 

För när Galishimo var fem år, så hade han landat lite och fått lite bättre egenkontroll. Och vi tog försiktigt upp det en varm sommardag, och sedan gjorde vi några steg åt gången regelbundet. Och han landade i det. Det fanns dock alltid lite spänning i hans galopp hela livet, och han hade en "trygg bubbla" i galoppen i ett långsamt tempo, och blev stressad om man försökte få honom ur den bubblan. Den ökade galoppen fick vi aldrig riktigt till. Så då fick han vara i den bubblan han var trygg i. Självklart fick han det. Han galopperade ju och gjorde sitt allra bästa. Och han blev jättefin och bärig i sin lilla galoppbubbla. Fina Galishimo. Han var värd allt jag gav honom. Det var inte förrän veckorna just före hans död, som jag plockade upp lite mer sprätt i galoppen och bad honom öka, så gott han kunde. Och han kämpade glatt på. Vingligt blev det. Men vi hade ett projekt! Tillsammans! 

Spola fram nu tiden till nutid. 

Jag hämtade ju Ares i oktober och sedan dess har underlaget inte varit det bästa. Lera, snö och is har gjort att jag tagit det lugnt med longeringen, och många gånger har vi bara skrittat. Men nu har ridbanan äntligen tinat fram och jag tänkte att det var läge att se hur Ares galopperade på volt! Jag har ju i princip aldrig sett honom galoppera på volt. Varken när vi köpte honom eller senare. Jag har bara antagit att galoppen är bra då resten av hästen är i ordning. 

Hur lärde man en häst att fatta galopp nu igen? Det var ju 11 år sedan sist. 

Jag provade att veva lite med pisken och glatt liva upp stämningen. Ares fattade direkt att det var hopp och lek. Sedan gick det bara några repetitioner till så förstod han att det var gångarten jag var ute efter. Och sedan fattade vi ca fyra fattningar i vardera varv. Han fattar dem klockrent varje gång. Han tar aldrig fel galopp. Han hinner fatta galoppen på ett halvt varv från att jag ber honom, och på slutet till och med samma sekund. "Sa någon GALOPP?!" uttrycker han hoppfullt med hela kroppen. 

Han drar aldrig ihop sig. Han gör ingen korsgalopp. Han blir aldrig stressad. Hela hans dundrande väsen uttrycker glädje och självförtroende och han tar sig runt på volten utan att ens dra i longerlinan. Fattning efter fattning. Han tar i rejält med sina kraftiga bakben och skjuter sig glatt fram. Och han stannar lika kvickt. 

"ÄNTLIGEN!" ser han ut att säga och han tittar på mig med sina små tindrande kloka ögon och vidgade näsborrar. Det var roligt att galoppera. 

"Det här gör vi om va?!" ser han ut att säga. 

Han har alltså inte gjort ett enda fel. Första gången han galopperar på volt så gör han det perfekt. Utan ett enda misstag. På åtta repetitioner. I vardera varv. 

När vi är klara med övningen tror jag att Ares behöver tid på sig att varva ned, men det behöver han inte. Så snart vi går bredvid varandra så ställer han om sig mentalt. Från hopp och skutt till skritt. Det var tydligen slut på galoppträningen nu. Nu myser vi och skrittar. Han växlar ned omedelbart. Lägger mulen mot min axel. Blåser tillgivet lite varm luft på mig och fyller mig med glädje. 

Och känslorna jag får är så blandade att jag knappt kan sätta ord på dem. Stackars älskade Galishimo som fick kämpa så hårt för att komma dit Ares redan står. Jag önskar att livet vore magiskt och att jag hade kunnat ta, bara en liten bit, av Ares själförtroende och egentrygghet i handen och ge det som gåva till Galishimo. Jag älskar de båda hästarna precis lika mycket, på olika sätt. 

Jag saknar Galishimo så mycket, och hur varje övning blev en resa som vi gjorde tillsammans. Samtidigt är jag tacksam över att Ares gör allt så enkelt för mig. Att jag får känna att jag lyckas. Att jag själv får spegla mig i hans självförtroende och känna mig själv bra. Att det är roligt. Ares höjer självfortroendet och han förmedlar glädje. 

Så jag är både glad, tacksam, och ändå lite ledsen. Saknar min lilla arab. Ser honom åter i ett annat ljus när jag jämför honom med Ares. Hur mycket vi kämpade trots allt. Hur långt vi hann komma.

Men jag är ändå tacksam att jag får det lite lättare nu. Att jag får vila lite. I framstegen som kommer av sig själva.  

.